Det sprakar mellan hjärnhalvorna och efterdyningarna rullar ut genom nervsystemet som hjärtslag, andetag och... ja. Vad det nu är som kontrolleras av hjärnan. Till exempel levern. Får den också signal från hjärnan? Har svårt att tro det. Den kan ju transplanteras... men det kan ju visserligen hjärtan också. I vilket fall. Levern. Den liksom ligger bara där vid magsäcken och göttar sig i bukvärmen. Filtrera blod, jo jag tackar. Suger ut näring! En parasit, en förväxt blodigel i symbios med kroppen.

Det sprakar alltså mellan hjärnhalvorna och jag undrar vad det är. Något kliar i fingrarna och fötterna knuffar svagt mot golvet och får fåtöljen jag är placerad i att gunga mjukt. I takt med katternas tilltagande snarkningar smattrar tangenterna under mina bioelektriska sidoeffekter. Muskelrörelser. Fingrar som bryskt kysser tangenterna med en kärlek som inte ens är platonisk. Det här är primalt, en relation för det kallt beräknande djuriska och ursinnigt passionerade förnuftet som båda kastar sig mot varandra och tar strupgrepp. "Allt vi kan göra är att strypa varandra, om än långsamt." Lars Norén. Den mannen har många skruvar lösa. Tur att han skruvar ihop teater av dem och förhoppningsvis inget annat.

Mellan väggarna står dammkornen givakt i strålar av månljus. Det letar sig in över golvet och upp över katterna som ligger som små luddiga upphöjningar på mattan i mitt rum. Deras ögon blänker matt när de kisar mot mig. Jag stör dem med min dans, de skakar unisont svans åt mitt hyss. Skriva, så här sent på natten. Jag skriver. Fragmenterat.

Och när orden blir för skarpa, metallen svalnar, så låter jag glöden i brasan ta över. Glöd utanför kroppen istället för innanför är också bra. Det är någonting med vinterkylan som suger ut en annan sorts eld ur tangentbordet än sommarhalvårets brinnande ögon och själ. Frostig andedräkt, andetagen spinner små moln av sockervadd framför mig som långsamt löser sig i lufthavet. Det är stora himlar över haven och stjärnbilderna tar sig försiktigt loss, stjärnorna som häftstift. Skuggorna rör sig genom rymden men våra blickar och våra fantasier tvingar dem tillbaks till sina positioner. Som fördomar häftar vi fast dem mot det svarta med stjärnor. Själen i en bild innan den är ritad; den är fri och utan form. Sedan drar vi gränserna och binder själen lika fast som gårdagens födelsedagsbarn satt på sitt kors. Spikad.

Men jag skriver nu! Ännu vet jag inte vad det skall bli av alla orden men de flyter ur mina händer som vatten mellan fingrarna när man tvättar händerna. Smutsiga ord först, sedan rena, ljusa och lätta. Man måste skrapa bort det rostiga men under glänser metallen, ren och blank. Ord som lyser.

Panelen i taket är lika rak som när den en gång sattes upp. Obehandlade men i längsgående mönster frästa brädor som inte alls ger någon lägenhetskänsla. På hela taget en sorts innertak jag inte sett någon annanstans. Nu när jag tänker på det kan jag inte låta bli att fundera på om även väggarna, golven, möblerna... om inte allt är sådant som jag inte sett på någon annan plats. Insikten om varför den här känslan infinner sig kommer inte komma förrän imorgon. Tills dess skall jag förundras över tingens unicitet i världsalltet.

Mitt allra första minne är hur min pappa bär mig till nappburken. Jag hade en sådan, en transparent rund plastburk med oranga små blommor på och ett matchande orangt lock. Rundat, så att det såg ut som en stiliserad champinjon när locket var på. I den fanns tre nappar. En för munnen och en för varje hand. Jag var tydligen ett taktilt barn, som skulle ha nappar i händerna att ligga och fingra på.

Mitt andra minne är från föräldrarnas båt. Hur det kändes att bli lyft över från bryggan, den märkliga känslan av att hela världen vred och krängde omkring oss, jag satt ju på golvet. Då är det inte jag som gungar i alla fall. Men världen betedde sig ohyfsat och kränge och slängde. Sitt stilla i båten, men utanför båten får man tydligen bete sig som man vill. Varför jag kastade i min älskade nallebjörn, så att åtminstone nallen skulle få känna friheten. Nallen sjönk i havet, pappa vände båten och mamma tittade och tittade men nallen var bortom all första andra tredje och fjärde hjälp som kunde ges ett gosedjur. Jag var otröstlig. Otrösten minns jag inte, det blev nog något slags trauma där för minnet tar också slut med att nallen inte blev fri. Nallen sjönk. För sakens skull bör nämnas att jag inte har ett traumatiskt ärr i själen från detta, på senare dagar förstår jag varför den sjönk och att nallen förmodligen är friare än någonsin. En stor del av min terapi var att upprepade gånger se på Disneys version av Den lilla sjöjungrun och tänka att nalle förmodligen ägnar sina dagar åt att hänga med tvättmedelsbruden och det som jag aldrig riktigt har förstått är en fantastisk satir på sveriges kung. Treudd. Tre kronor. Du fattar?

Mitt tredje minne är ett flygplan. Högt, högt upp. Ett långt kritstreck som flygplanet ritar upp över himlavalvet. Hade jag varit religiöst lagt hade jag förmodligen tänkt att gud har tråkigt i sitt målande Den Stora Tavlan Världen och bestämde sig för att
A. Sudda ut en bit himmel
B. Rita ett vitt streck över den
Men som anat var jag inte religiöst lagd och därför antog jag, detta minns jag tydligast, att jag tyckte flygplanet var en spjuver som ritade streck över himlen sådär helt okynnigt. Dessutom ville jag, av okänd anledning, springa efter och peka på det så fort det kom ett. Detta lär nämligen, enligt föräldrars utsaga, ha hänt varje gång ett flygplan upptäcktes av barn-mig. Kanske har det något att göra med att jag tre månader gammal flög i tjugofyra timmar med tre blöjor, för säkerhets skull. Mina föräldrar fick en son. Jag fick urinvägsinfektion.

Hon vänder sig som ett vingslag i dörren.

Jag ville bara säga det.
Jaha. Okej ja men.. ja.
Förlåt.
Förlåt.

Och så går hon. Han är kvar på golvet i en liten hög av självmordstankar. Den petar på sig själv och gnyr. En annan del av högen vill gå upp i soffan och en tredje del vill våldtäktsduscha sådär med kläderna på och i fosterställning men han får tyst på alla rösterna och stannar kvar.

Jaha och nu då? Ja nu undrar ni väl varför jag varken gör si eller så utan bara ligger här som ett förtorkat russin och tycker synd om mig själv? Jo det skall jag säga er att det är precis vad jag tänker fortsätta med i exakt femtio andetag till.

Han tar femtio andetag, minus det som han använde för att lugnt meddela rummet vad han tänkte göra. Då hörs steg utanför dörren. Den är fortfarande inte stängd.

Ska du ligga kvar här länge till?
Nej.
Är det inte kallt?
Nej.
Men du... lilla du...
Liten och liten. Jag är liten men ganska stor.
Kom nu.

Han reser sig upp och följer henne ut i det andra rummet. Det droppar ur kranen ner i diskhon och dropparna går bara lite långsammare än sekundvisaren från väggklockan. Utanför droppar det inte alls. Solen spretar in mellan de öppnade persiennerna och leker med några dammkorn.

De gör te. De dricker teet. De gör mer te. De dricker teet. De röker cigaretter på altanen och de tittar på hur solen ersätts av stjärnor. De gör mer te. Sedan älskar de lugnt och stilla.

Förstår du inte hur mycket jag tycker om dig?
Du älskar mig inte.
Jag älskar dig, fast jag är rädd för hur mycket.
Hur mycket då?
Jag är rädd.
Jag älskar dig.
Hur mycket som helst.
Hur mycket som helst. Väldigt mycket. Förmodligen oändligt stor kärlek i evig tid.
Det finns alltid tid. Det blir himla länge. Väldigt mycket himla länge är himla väldans mycket.
Precis så.
Jag älskar dig med. Precis så. Oändligt, evigt.
Jag är glad över att du äntligen säger det. Imorgon skulle jag tagit på mig skorna för sista gången. Men nu står de där, bredvid dina. Och det vill jag.
Du gör mig lycklig.
Om någon hade sett oss nu hade de skrattat åt hur patetiskt vårt samtal är.
Är inte. Kärlek är allvarligt. Kärlek, liv och död. Allvarligt. Diskbänksallvarligt.

De skrattar, åt sig själva och att ingen faktiskt ser eller hör dem just nu. Sedan älskar de igen. Svalt och med en tystnad som får isen i lakanen att lossa och smälta. Till slut frasar inga lakan alls, och det enda som hörs är andetag långa som årstider.

Det bryts nya vägar i kroppen inatt. Något som vaknar till liv, jag andas genom luftvägar som inte bär doften av tobak. Märkligt men samtidigt väldigt avslappnande. Abstinensen är blott en fågel som viskar, på min axel känner jag fötternas grepp och näbben nyper mig i örsnibben för att påminna om att ögonen sitter på framsidan av huvudet för att de är gjorda för att se just framåt. Bakom mig sjunker en bit av mitt liv in i en grå rök.

Tangenterna lockar mig nu, jag dansar över dem. Grönbete, det är vår inombords och jag vet att sommaren kommer räcka åtminstone tills januaris inträde. Dessutom detta vintersolstånd, denna stora vändpunkt. Som om någonting väcks till liv mellan lungorna och sätter två stora vänliga men bestämda händer i ryggen på mig och manar mig framåt. Fingrarna kysser tangenterna som om varje bokstav vore en bit otrampad snö och jag låter mig svepas med genom detta regn, ett smattrande fast inga trumpeter eller kulsprutor. Här är bara ordens stilla gång som ett rytmiskt dunkande genom morgondiset. Fåglar som sakta svävar ut över klipporna och in i horisonten.

Varje gång jag återvänder till platsen där mina drömmar en gång sattes som små frön, slår de försiktigt ner sina rötter i Landet Bortom Tunnlarna och de ting som finns här. Andas in den salta luften och byter den mot det som kommer från andra sidan. Bortom kullarna och haven. Det jag tar med mig tillbaks blir långsamt en del av den här platsen och jag spänner min ryggrad som en bro genom tid och rum. Över land och hav stiger sinnet och jag blir allt och allt blir jag.

En frånvaro som i den som man lämnat bakom sig. Jag lämnade den verkligen bakom mig denna gången. Allihop, nästan. Bara några få med mig, i en väska. Hit. Där korparna sänker sig som en filt över torget. Vågor slår mot kajkanterna, avlägsna ekon av skepp som för länge sedan lagt till och ut. Här härskar just nu mörkret över stjärnorna. Stjärnor som syns, till skillnad från det som är hem. Hemma lyser inga stjärnor, de är konkurrensutsatta av staden. Men här råder ännu samspel mellan naturens och människornas lag och kraft. Om dagarna härskar vi under solen, om natten härskar naturen. Över våra kroppar och den plats där några tusen av oss valt att bo.

Frånvaron tydlig när jag steg upp imorse. Då fanns det plötsligt inga val. Bara ett val och detta valet blev därmed det enda rätta. Skuggan av tidigare val, när jag packade väskan, skänker viss tillfredsställelse över att jag åtminstone påverkat min nuvarande bristsituation. Eller brist. Brist på brist, snarare. Behovet är det nya behovet. Jag har inga andliga behov att tillfredsställa här, desto påtagligare de världsliga.

Ännu en gång kläder. Ett återkommande perspektiv på verkligheten, dessa färgade, spunna, vävda och sydda ting. Denna gången deras frånvaro.

Något för själen, något om en vitare vinter, något om ljus som aldrig glittrade i snö som aldrig föll, något om kärlek som tinar upp ett litet hål i skaren. Något om en människa som sätter ett frö i den kalla jorden. Något om längtan och något om att vänta vänta vänta men vilja vilja vilja.

I mitt väderkvarnsfäktande har jag ännu inte lyckats få pli på garderoben, eller halsduken för den delen. Det dväljs ett monster därinne, innanför garderobsdörren. Jag förstår inte vad det vill ha, jag matar det med nytvättade kläder och det bara morrar åt mig. Speciellt på morgonen, då vill det inte alls lämna ifrån sig, kläder ramlar ut och jag tar på mig dem i förvissning om att om jag börjar bråka med monstret slutar det i total klädanarki.

Hon vandrar mellan husen som om de vände sig om bakom hennes rygg. Det viskar mellan väggarna och viner kring lyktstolparna. Här är rösterna så starka att det blir vindar från tingens munnar när de talar. Viskar och viner, de ropar runt hörnen och smiter åt kring hennes axlar. Hon tar snabba steg, fot framför annan och sätter blicken i nådig vinkel mot ett himlavalv som sedan länge tappat färg och skimmer. Nu är det bara en grå massa, en mössa över världen.

Hennes andetag är effektiva, här slösas inget liv i onödan. Vi måste ju spara på miljön, hon tar ännu snabbare steg och marken vibrerar av fotsteg. Människor från höger och vänster, de regnar som manna de väller upp som syndafloden och kroppar vältrar omkring henne. Berg av kött tornar upp sig och breder ut sig. Kött och blod och hopp. Livet är hoppet om en bättre värld. Någonstans gick det snett och sedan är allt en längtan efter det vackra, det fina, det goda.
- Då vad som är idealt omformas med tid kommer vi aldrig komma fram, tänker hon. Och skyndar på lite mer. Hon snubblar över trottoarkanterna men lyckas hålla sig på fötter. På händerna vantar, i vantarna paraply och telefon. I telefonen ett samtal, någon ringer. Hon svarar.

- Jag är blott hopp, det är allt jag kan vara, det är vad jag skapades ur och det är vad jag för vidare. Sedan lägger hon lägger på.

Jag går över gatorna, jag går över torgen, jag trampar betongen och asfalten och på gång i gång en gång kallade en flicka mig för pojke och trodde jag var sex år yngre än jag var. Det var igår och det var ganska roligt.

Av en slump har jag börjat lära mig dra nya gränser. Samma gränser men nya språk. Penslar och tusch, en mästare som ser upp för att se mig ögonen men blickar ner från en mäktig kunskaps topp på mina första lekfulla drag. Allvarliga drag, jag drar dem som om det vore färgade nålar genom huden, streck som varar för evigt. Kanske är det så, i muskelminnet tar det längre tid att lära om ju fler gånger man övat på det gamla. Lika bra att göra rätt från början.

Det är tunga moln över datorn och mina händer dansar regndans över tangenterna. Måtte orden falla på plats, bokstäverna rada upp sig och punkterna vara med inter än kontra. Nu smälter polerna långsamt och deras klara blödningar närmar sig varandra som två soluppgångar

Jag får ingen ordning på linjerna idag, ikväll, inatt. Gatbrus och brusvatten och jag vänder mig om efter luft. Det blir inga tydliga gränser, inga markeringar på friheten. Inga kontraster, koltrastar, knaster på linan; nu sprakar det i drakögonen och alla åren av blind tro gör sig påminda.

Surfar och halkar. Inga bananskal under fötterna, nu är det bara brunsvart gröt som påstås vara snö. Jag flämtar och krafsar på väggarna, kastar mig mot glasrutorna och studsar tillbaks ner i modden. Men modet är kvar och nyfikenheten. Att våga och vilja.

Te. Smaken av te, när du precis slutat känna den och plötsligt vaknar en smaklök till liv och piper

Te

Ungefär så känns det nu. Jag vill skriva. Skriva om om jag kvävs när jag inte får se bokstäverna bilda kedja framför mig. En kedja mot allt jag avskyr. En kedja där varje ord är lika starkt som alla de andra, lika viktigt. Det stormar i vattenpölarna på gatan men smaken av te tar mig tillbaks till skrivbordet. Arbetsbänken står stadigt och tungt under spåren av alla de projekt som passerat, kaffekopparna har efterlämnat en lyster i den obehandlade träytan.

Tusentals berättelser väntar på upprättelse, det slutgiltiga avgörandet, den sista giljotinen vari jag skall placera alla älsklingar och bebisar som vägrar växa upp. I skrivandet finns det ingen plats för demokrati, ingen nåd och framför allt inget utrymme för kortvariga förälskelser. De hugger vi huvudet av. Av deras döda kroppar gör vi näringslösning som vi matar de levande med.

Kniven mot strupen och nu mullrar det från horisonten. Savannerna är så många omkring mig nu, jag vandrar i en öken, en savann, på en stepp fast med helt fel skor och jag snör mig i mina armar. Det är frost på savannerna och jag tittar igen. Frost, ingen frist jag vill dit det finns fisk. Till friheten. Till havs. Men jag tar mig bara till nästa pinade träd. Sedan är kniven tillbaks, jag ser upp mot en trädkrona. Trädet står trots sin krumma stam stolt. Från kronan studsar blixten ner, min blick slår emot stammen och brusar upp för att möta dem. Sublim majestät och de sträcker sig med en en vilja som tycks större än savannens vidd. Horisonten sträcker sig hela vägen runt, jag ligger på ett hav av torrt gräs och vid horisonten slår blixten ned igen och igen och igen.

Väggarna sluter sig omkring mig och jag kallsvettas.
Viftar med tårna och med blicken.
Vift.

Väggarna sluter sig omkring mig och jag vibrerar.
Först med ryggen och sedan med tänderna.

Här finns det inga mjuka ögon som får mig att fokusera.
Här finns det inga händer som svalkar min heta hy.
Här finns det inga ord som tröstar, inga tårar som blandas med mina.

Bara väggar, väggar, väggar. Hur kan man gå runt en vägg om den sluter sig omkring?
Jag är fast i en glasbubbla och glaset är tjockt och stumt. Ingen hör när jag slår mot väggarna här. Tangentbordet pressar tillbaks tangenterna, inte ens mina ord får vara eviga, inte ens dem. Så fort jag släpper taget finns inte längre några spår av vem jag en gång var.

Han är i staden där människorna kommer i alla kategorier. En för varje person som passerar revy i blickfånget, de invaderar mina öron och låter sina själar vifta. Vinden tar även i träden, de lyser som fyrbåk och allting faller som en nyss stringlad rakkniv genom strupen, hjärtat, magen. Själen skakar av sig de köttiga bitarna och blodet brinner ikapp med träden. Det är höst. Tiden tar ett andetag.

Hela livet passerar som människor in i spårvagnen.En två tre fyra och så han med ovana rörelser. Ett barn som vandrar på fast mark efter att ha smygpromenerad i spjälsängen, flera varv med armarna på ryggen och en rynka mellan ögonbrynen. Ovant sätter han sig ned och spårvagnen brummar nöjt. Det skriker om järnet i svängarna och gnistor tar nästan o från trädens verkliga brand. I trädens storhet klär sig människorna i svart svart svart och tar av sig alla sina ansiktsuttryck. De tror att de har tagit på sig sitt skal men tji fick de. Han vet att det är själen som skriker ut genom deras kroppar. Tom. Frånkopplad.

Ett kvarter från domkyrkan sitter en kvinna av sten, på ett lejon av sten. Under henne står namnet. Svea pekar med höger hand, hennes pek- och lillfinger spretar ut i en tämligen opassande gest: Fingrarna markerar kyrkans yttre väggar. Svea har frusit i en evig mätning av människans tro. Hennes hårda ögon. Mjuka linjer, så mjuka mot de stålgrå himlen som tynger marken så att människorna skyndar med blick i mark. Hennes hårda ögon mäter.

Jag består av luft idag. Jag är luft, precis därför att luften silas mellan husen och smogen är stadens stinkande andedräkt. Precis därför, att jorden tar emot stadens utandning.
Varför luft? Varför inte säga som det är?
Jag är luft! Förstår du inte? Jag svävar som en otymplig ande vars form bara är en ursäkt. Jag är himlen idag. Bara jag.
Men jag då, får inte jag vara luft?
Nej, du är som rymden. Jättestor och alldeles alldeles tom. Som en badboll.
Av dålig andedräkt? Det låter inte alls trevligt.
Nej, det är bäst att ingen öppnar ventilen. Eller gör sönder bollen. Då sprids det dåliga ut.
Ja precis. Ska du vara luft länge till? Det är så kallt, jag vill gå hem. Kan vi inte gå hem nu? Jag vill gå hem.

Idag är han luft. Han är himlen över havet och under stjärnorna. Den stora gråzonen mellan människokroppen i dödsryckningar och människokroppen i sömniga andetag. De många städernas och fabrikernas andedräkt tär honom. Det är som om andetagen är grå fast åt fel håll. Det skulle ju inte vara såhär. Men i ögonen reflekteras träden och de lyser i den korta solnedgången. Människorna dricker alkohol och de sätter på sig sina ansikten. Glada, ledsna och arga kilar de fram över gatorna. Myror som fått vittring på något sött. Förväntansfulla, på gott och på ont. Ingen mäter dem där de rör sig. Flockar och ensliga spanare.

Jag kom just tillbaks. Jag är hemma nu och jag är ensam. Det är kallt, för jag glömde stänga fönstret innan jag for iväg. Nu är det kallt och jag fryser. Och jag är här igen, så som det inte skulle bli har det blivit igen. Det är höst i mitt hjärta och träden brinner, om man tar i ända från tårna när man ordnar ett bokbål blir det såhär. Då brinner träden, enorma ljuskronor vars själar ger ett helt livs värme i en kort flämtande sekund. Jag undrar om de känner det, träden. Hur snabbt de lever den sekunden, hur allt deras liv strålar ut i rymden så starkt att människorna bränner sig när de går för nära.

Friheten skrattar hårt och kort. Inte de vackraste linjerna skulle idag förbättra läget för de som givit sig ut på havet. Skepp med vackra linjer eller ej, alla går under nu. Katastrofernas parad, valarna sjunger sin stora sång genom havet. Något hände idag. Något hände och därför är jag svag.

Väsen fyller mitt huvud. Jag kan inte sortera, inte skapa strukturer. Här går inga kontraster i polemik. Dagarna passerar som dominobrickor och vrider om. Alla hjärnceller på parad; andningen som löv i vinden. Den stora oredans tid är här. Något fördriver sommarens lättja men höststormen slår mot avlägsna kroppar. Här är ingen storm. Dessutom verkar det inte bättre än att stadens puls lagt sig tillrätta som en orm på en varm klippa. Katterna hukar sig i rabatterna men skäms knappast. Konstrastlöst rasar världen samman som en ballong utan luft. Både imploderar och exploderar samtidigt. Möjligheterna blir lika omöjliga som de också redan är utforskade innan vi hunnit hälsa dem välkomna. Jag vänder på hälen och hamnar i ett trapphus. Oreda!

Strimmor av torkat hav över kroppen. Vita korn på huden; själen kristalliserad.

Makrofagerna äter sig långsamt genom min feberstinna kropp. Det är en ojämn kamp. Jag har tillbringat större delen av mitt liv utan sjukdomar, tack immunförsvaret. Men makrofagerna tuggar. En efter en klibbar de fast vid bakteriecellerna och vränger sin kropp över fienden. Självmord tycks vara kroppens försvar. Anfall, är bästa försvar. Långsamt, långsamt.

Svingar toner över balkongräcket. De hänger som regndroppar under det greppvänliga metallräcket som hindrar mig från att luta mig framåt och falla. Varje gång jag faller från balkongen missar jag marken. Det är ett räcke i vägen. Men dragspelet förmår kasta sig ut. Hennes röst svävar iväg, ibland studsar den mot marken för att ta sats över trädtopparna.

Idag stirrade jag havet rakt i ögonen. Det var inte utan fokuseringsproblem. Havet är aningens större än mig. Nysaltad själ.

Det är bara nio steg bort till dörren. Jag behöver runda spiraltrappan som passerar rakt genom våningen och smyga. Med tanke på vilken tid på dygnet det är, sover förmodligen folk i cellerna som radar upp sig på min vänstra och högra sida. Jag sitter i en soffa i ett vandrarhem, ett före detta fängelse. Här härskar sömnen. Bortom dörren pågår ett märkligt skuggspel. Mot en matta av eurotechno, billig öl och tv-nyheterna som någon glömt stänga av träffas den handfull grabbar som säger sig vilja rädda det här landet. Med sina korta frisyrer, enkla skjortor och tränade kroppar ser de onekligen rätt kapabla ut. Men till vad?
Troligen vet de inte ens själva. Jag vänder mig inåt, låter dörren nio steg bort bita sig fast i karmen och dränker tystnaden i France Gall.

Att inte hitta någonting när jag söker på internet gör mig fortfarande förvånad. Det finns dem vars namn eller göromål ännu inte digitaliserats. Processen, tänker jag mig, påminner om hur Neo våldtags oralt av spegelsilvret i filmen The Matrix. Först en nyfikenhet inför detta nya medie, sedan en kyla och vilja att fly. För att till sist tvingas svälja hela världen. Valet redan gjort när nyfikenheten fick fingrarna att vidröra glaset. Här finns ingen återvändo - när du rört vid ytan vet du att när du lyfter dig från stolen är det på andra sidan du reser dig. På den sidan där vakter övervakar din minsta rörelse och efter en utmätt tid med utsikt över friheten kallar tillbaks dig till korridorerna. Tillbaks till din cell.

Livet tycks vända blad den här våren. Men vänder det bort mig i bladvändningen?

Bussarna passerar utanför. De rullar in vid hållplatsen och knycker på axlarna innan de fortsätter mot ändstationen. Avstigning för samtliga och de stora fordonen niger för människorna. Här föds hela flockar ibland. Maskinernas skap öppnar sig som pärleportar och vi vandrar vaggande som pingviner. Det är som om vi hela tiden vill gå lite snabbare men folkmassan hindrar. Så vi vaggar lite, tittar stint i nacken på dem framför eller över axlarna på framförvarande för att se hur långt köerna sträcker sig. Tar ut de små frustrationerna, bärandes våra själar i fosterställning på ryggen. Vagg. Vagg. Vagg. Tröst.

Vissa bussar är speciella. De tar mig långt bort. Ibland är långt bort egentligen närmare hem. Dit åker jag ibland, för att andas godare luft och då är det som sex när jag stiger på bussen. Ett enda långt mentalt knull där själen får vila i det faktum att kroppen är på väg hem. Som människor trodde förr färdas själen långsammare än kroppen. Med tanke på hur jag flängt, om än i mindre grad än många andra, är min själ fortfarande kvar i familjens hamn. Bussar tar mig dit och bussar för mig tillbaks dit jag bor nu.

Nu passerade en buss till. Två. Vissa bussar flörtar med varandra när de möts på vägarna. Passerar varandra på vägen till baren för att släcka sin törst eller vila fötterna och bli smorda med något som hindrar åldrande. Kanske en dusch innan de åter ska ut. De stojar och brölar och tutar på mindre fordon som kilar kring benen på dem. I städerna är livet på så många abstraktionshöjder. Jag gillar naturen. Den är enklare och så mycket mer komplicerad i all sin enkelhet. Men städerna har sin charm. Det är som att betrakta en stor maskin. Om du följer mig ner riktigt nära kan vi se detalj för detalj. Bara på avstånd, sittandes i en grenklyka på ett träd kan vi se helheten. I trädets bark och grönt kan vi läsa vad naturen tycker om städerna. Vad vi tycker, det som vi innerst kan känna men vi lärt varandra att trycka undan. I en värld av abstraktioner blir det konkreta, det nära och innerliga, så långt borta att hägringar i öknen aldrig varit så lömska.

En buss med blott två människor passerar. Chauffören och passageraren. Det är nog jag som sitter där. Det vet du inget om men jag vet att det är jag. En bit bak, jag tittar ut genom fönstret mot månen och chauffören kastar ett öga på klockan. Trampar mjukt på pedalerna och smeker bussens reglage. Maskinen spinner varmt och i en stor kurva jamar metallen lyckligt. Det är lång väg kvar och chauffören stänger av radion. Vi lyssnar bara på motorns gång i natt. Bussen åtföljs ett tag av måsar, de svävar utanför fönstret. Delfiner kring stäven. En av fåglarna hälsar hest på den stora metallkatten och sedan stiger de långsamt uppåt.

Stirrar kort på min tvätt. Den ligger där som en däst bäver och sänder visuella snarkningar emot mig. Hånar mig. Men det är jag som vinner. Min tvätt är värd en femhundring, det är tre kilo sockar och boxers, ett par linnen och ett gammalt badlakan med simklubbens märke på. Alltihop har växt som en lav på badrummets karga golv. Långsamt men säkert. Utan mänsklig påverkan. Femhundra kronor. Att tvätta beräknar jag ta halvannan timme. Tio minuter i transporter, fyrtiofyra minuter i maskinen. Trettiofem minuter att sortera och vika allt samt placera in det i den enda garderoben. En och en halv timme. Femhundra kronor. Säg åttahundra för badlakanets inköpspris och att linnen kostar mer än de är värda, plus några kronor för tvättmedel.

Åttahundra för en och en halv timme av mitt liv. Jag fakturerar utan att blinka tretusen kronor, plus moms, för samma tid.

Tvätten kan ta sig där solen aldrig skiner. Jag går ner på H&M och köper två trepack billiga boxers och en fempack sockar. Eller strumpor, heter det visst i H&Ms vokabulär. Tar ett par strumpor med dödskallar på för att markera min obscena gestikulation gentemot tvätten. När jag kommer hem dinglar jag med H&M-påsen framför tvättsäcken. Liksom för att statuera exempel.

Samtidigt vet jag att i den vita plastpåsens innandöme skakar sex par boxershorts och fem par strumpor av framtidsångest. Förbrukade och föraktade kommer de inom kort få se mig vifta med en ännu en ny påse. Vänta bara.

Jag väntar inte på regnet.

Här är tiden som den var. Träden viskar mig till sömn men jag vänder mig om, reser mig upp och sätter ner fötterna på jorden. Drömmarna får vänta. Nu handlar det om cigaretter och ett glas vatten. Det är för sent för kaffe, alkoholen är långt borta och närhet. Närheten lämnade jag bakom mig på ön.

För hundra år sedan viskade en utslagen man från botten av samhällsskiktet. Han önskade sig en ny värld. Något varmare, något större; något friare. En vänskaplig värld. Han lade sitt huvud mot den trampade marken igen och drog sin lite för stora kappa om sig. Snön yrde långsamt ner över bergen. Under de långsamt fallande ögonlocken noterade mannen hur en katt lade sig till ro vid hans fötter.

Utanför fönstret sjunger en fågel. Det är mörkt, emellertid är det redan på den sidan midnatt då stadens första funktioner börjar vakna till liv. Från balkongen svävar fridfulla andetag av cigarettrök ut över stadens lilla centrum. Han kisar mot horisonten och djupt nere i bröstet föds ett hopp. Men det vet den unga mannen på balkongen inget om. Han lyfter upp kapuschongen över huvudet och lutar sig mot balkongräcket. Tänder en cigarett till. Solen lyfter i öst och han möter dess blick. Känner hur det rör sig i marken, tre våningar ner. Ett dovt vibrato av känslor som stiger ett halvt steg bakom solstrålarna över himlen, planar ut mot horisonten bakom ryggen, bakom byggnaden och böjer sig ner över väst. Horisonten, tänker mannen, är både modern och barnet. Horisonten, där livet möter sig självt.

Han kliver ur duschen, torkar sig med några snabba skrubbningar. Handduken är sträv och grov, blodet stiger ut innanmätenas mörka rum och värmer huden. Dricker mjölk. Vatten. Halsduk och solglasögon han är tillbaks på balkongen. Solen tittar honom i högerörat och han skakar långsamt på huvudet. Fåglarna är flera nu. Från balkongen svävar långsamma andetag av cigarettrök och löses upp i solskenet. Han går in, rakt genom lägenheten och ner genom trapphuset.

Bussen bromsar in. Det är redan eftermiddag, människor i businesskläder på väg tillbaks från lunch. Mobiltelefoner med ben, tänker han och tar upp en cigarett. I vänsterhanden väger cigaretten ingenting, han kysser den försiktigt. Kärleken är ett gift, tänker han. Vi tar det för att lugna nerverna, för att hålla oss flytande, för att kunna lyfta blicken och sväva fritt. Vi tar det för att leva, vi tar det för att dö. Tillsammans. Han ryste. Blickade ut över vägkorsningen och lämnade busshållplatsen bakom sig. Folk började lämna gatorna nu, de var färre och flanerade. Han tände en tredje cigarett och tänkte med stor försiktighet, att kärleken som brinner, brinner också ut.

Morgonen hade lämnat spår av avgaser över stan. Det var ljuset, intalade han sig och vände sig om.

Vad tänker du på när du ser mig så här?
Du tänker för mycket.
Vad arbetar du med egentligen?
Det vet jag inte.
Finns det något som vi kan vara säkra på? Finns det något vi inte kan vara säkra på?

Hon såg honom i pannan.

Sluta larva dig.
Jag larvar mig inte. Jag försöker bara reda ut skillnaden på himmel och hav. Horisonten förvirrar mig. Jag förstår inte varför vi måste bråka om det.
Jag förstår mig inte på dig.
Nehe.
Jag älskar dig.
Nu vet jag! Det måste vara solen. Det måste vara därför att den går både upp och ner i samma horisont. Att den aldrig tar slut…
Jag menar det verkligen.
Att horisonten är mer än världens rundning, den är också ständigt i rörelse. Det är alltid horisont för alla över hela världen.

Han tar några plötsliga steg rakt ut i gatan. Bilarna passerar, suddiga brus. Det tjuter om däck och någonstans på andra sidan jorden sväljer en fisk i sig en bit plast. Plasten passerar genom fiskens matsmältningskanal och fastnar. Fisken dör. Men bilarna väjer. Hon börjar gråta. Han fortsätter snedda över gatan och försvinner in i en dörr. Han vet inte varför han gjorde så.

Hon vänder sig om. Tittar mot gatans slut, den höjer sig mellan husen och bildar en nära horisont. Solen sträcker sig upp över krönet. Jorden vrider sig och lämnar henne i skugga bakom krönet. Hon går mot parken.

Det är tyst i kontorsvåningen. Alla har gått hem. Han slår sig ner vid datorn och skriver lite. Det är tomma ord bara tomma ord och till slut ger han upp och går hem. TVn står på, det är nyheter. Han byter kanal, musik. Lyfter kontrollen igen och stänger av, kastar kontrollen i soffan och sätter sig på sängkanten. Väggarna i lägenheten omsluter honom och golvet lyfter upp över marken. Lägenheten är ett rymdskepp och han ser ner på jorden genom fönstrena. Det blinkar små lyktor över kartbilden, människornas städer är egna små galaxer på de mörka landmassorna. Han reser sig upp och går ut på balkongen. Den sträva alkoholen värmer inifrån och cigaretterna lämnar spår på stämbanden. En sång blandas med cigarettröken. En katt kliver över gräsmattan nedanför. Någonstans stänger någon en bildörr. Tystnaden har kommit för att stanna. Han tänker, att den förmodligen stannar helt kort.

Taket är ovant. Det är slätt men färgen går inte att avgöra. Mörkret antyder bara. En nyans av mörker, bland andra. Han ligger på rygg och har dragit täcket över hakan. Hennes andetag dröjer kvar i rummet. Han ser emot golvet där de satt förut. De talade knappt alls. Musiken gav ro över mötet när orden kändes för små. De ekade långsamt ut mellan väggarna och tonerna tog över. Någon annans röst och någon annans berättelse. Han blundar och låter fantasin ta över bilderna.

Vinden kryper över marken. Dofter från dagens händelser stiger mot näsborrarna och hon reser sig från parkbänken. Det är stjärnklart, under träden är mörkret kompakt. Månen är bara en skärva och ger knappt något ljus. Hon stiger ut från trädets skugga och söker sig fram över grusgångarna. Det frasar lätt under hennes steg och hon vänder sig inte om en enda gång.

Jag undrar vart jag är, jag undrar vem du är. Ikväll har vi inga val att göra om. Det är skymning över stan och jag tänker fortfarande inte bli vegan. Somliga dagar får mig att rensa upp. Tvättstugedagar och hungriga magar men jag föder mig själv med handen. Ur groparna i vägen växer det grönsaker jag vänder mig om och gör en långsam piruett; röken blir en samstämmig tornado kring mig. Fåglarna och igelkottarna har vaknat. I fjärran doftar det hav. Jag promenerar i riktningen.

Jag saknar dina brev och dina önskningar och drömmar. Varför måste allt ta slut för att åter kunna börja om? Vissa procedurer i livet tar ju aldrig slut. Inga definitiva sanningar att hålla fast vid. Vänd mig inte om. Allt det där bakom har jag redan betraktat klart, jag promenerar i cirklar tills jag fått upp moment nog att ta mig vidare. Somliga går i trasiga skor men andra letar bara efter platsen där de i dödsögonblicket inser att kärleken bor. Inom mig känner jag jordgloben spänna, spela med musklerna, blicken i min och säga:

- Även när du går rakt fram kommer du till slut tillbaks dit du står nu.

Bollen är ju rund.

Gömmer mig under täcken undan dagens damm. Slaget var hårt idag, timmarna lätta och snabba men insikten desto större. Går det att förlora förmågan att älska, är den en social konstruktion snarare än en instinkt? Jag funderar. Det som kittlar nyfikenheten mer än ursprungsfrågan är; om kärleken är något som går att lära sig, blir människan då bättre på det om hon får lära ut kärlekens språk?

Kanske har då föräldrar ett övertag över oss som inte är det. De kan ju träna på att ge kärlek hela tiden. Och dessutom lära en ny människa vad kärlek är. Föräldrar har nog möjlighet att bli mästare på kärlek.

Om det finns något sådant.

Tills jag funderat klart på det måste jag först ta en ordentlig funderare på om kärlek är en instinkt eller social konstruktion.

Stockholms Universitet är ett kaos av människor som mest bryr sig om att deras utseende är rätt samt att hinna först till kårexpeditionen. Jag ifrågasätter mitt val. Detta är en plats som vilken annan. Var är renässansmänniskorna, de födda genierna?
Klamrar mig fast vid de små tecknen på instutition jag finner. Lösa hierarkier under himmelens valv. Någon håller i trådarna men ingen verkar veta vilka trådar de håller i. Alla bara drar.

Människor! Vart vi än far blir allt vi rör vid till guld (allt skall mätas, jämföras och slutligen bokföras till den ena eller andras fördel). Människor! Så mycket känslor men utan empati. Sympati eller åtminstone ett erkännande att vi. Vi. Är också. Är alla. Människor!

Militärisk precision och serviceleenden som sedan länge stelnat ikapp med institutionernas betongfundament.

Jag greppar och drunknar - den stela cementen vägrar att sluka mig institutionen människan ! institutionen är ej längre mottaglig likt ett fotografi lever den endast i betraktarens ögon mig själv min egen betraktelse äger jag redan hur skall jag kunna äga något som till och med förvägrar mig avsluta mitt liv nej jag är inte självmordsbenägen jag försöker bara väcka den här byggnade till liv utan död inget liv men här där myriaderna invaderar med sina i högsta grad levande betraktelser upprätthålls institutionen på. gränsen. mellan. livet. och. döden.