Gråvädersdagar och kalla magar. Jag vänder mig om för att blicka ut över en bränd jord. Med vinden i ryggen betraktar jag det ödelagda landskap jag lämnat bakom mig. Det doftar brända kolföreningar och jorden glöder. Djupa sprickor av glöd och sotiga stumpar. Stumpar där det förut stått raka träd och stumpar där det förut spänt stadiga broar.
Högvädersdagar och svala tankar. Jag vänder åter om för att blicka ut över ett orört landskap. Vad jag rör vid, de steg jag tar, blir marken täckt av aska. Min inandning är livet. Jag slukar livet.

Det kanske är människans position. Vi står mellan livet och döden, vi är varken eller; vi är skillnaden.

Den senaste tiden har jag lagt märke till hur många gamla bekanta jag sprungit ihop med. Inte av en slump, utan snarare för att vi befinner oss någorlunda lika i livet och alla är på gång. Lustigt hur en flykt över land och rike i själva verket slutar med att du upptäcker samma människor - bokstavligen - på destinationsorten.

Kanske är det ett tecken på att det är tiden som hinner ifatt. En arbetskompis som är intresserad av astrologi menade att det är utmärkande att mitt sinne ligger ett halvsekel före. Isåfall är det kanske jag som börjar halka efter.

Här dukar jag upp bokstäver, bilder och annat blaj för allmän beskådan. Pöbeln passerar revy och plockar munsbitar av buffén. Vissa spottar och andra tar en bit till. Eftersom jag serverar är det du som representerar pöbeln. Välkommen till det offentliga tangentbordet.