Väsen fyller mitt huvud. Jag kan inte sortera, inte skapa strukturer. Här går inga kontraster i polemik. Dagarna passerar som dominobrickor och vrider om. Alla hjärnceller på parad; andningen som löv i vinden. Den stora oredans tid är här. Något fördriver sommarens lättja men höststormen slår mot avlägsna kroppar. Här är ingen storm. Dessutom verkar det inte bättre än att stadens puls lagt sig tillrätta som en orm på en varm klippa. Katterna hukar sig i rabatterna men skäms knappast. Konstrastlöst rasar världen samman som en ballong utan luft. Både imploderar och exploderar samtidigt. Möjligheterna blir lika omöjliga som de också redan är utforskade innan vi hunnit hälsa dem välkomna. Jag vänder på hälen och hamnar i ett trapphus. Oreda!

Strimmor av torkat hav över kroppen. Vita korn på huden; själen kristalliserad.

Makrofagerna äter sig långsamt genom min feberstinna kropp. Det är en ojämn kamp. Jag har tillbringat större delen av mitt liv utan sjukdomar, tack immunförsvaret. Men makrofagerna tuggar. En efter en klibbar de fast vid bakteriecellerna och vränger sin kropp över fienden. Självmord tycks vara kroppens försvar. Anfall, är bästa försvar. Långsamt, långsamt.

Svingar toner över balkongräcket. De hänger som regndroppar under det greppvänliga metallräcket som hindrar mig från att luta mig framåt och falla. Varje gång jag faller från balkongen missar jag marken. Det är ett räcke i vägen. Men dragspelet förmår kasta sig ut. Hennes röst svävar iväg, ibland studsar den mot marken för att ta sats över trädtopparna.

Idag stirrade jag havet rakt i ögonen. Det var inte utan fokuseringsproblem. Havet är aningens större än mig. Nysaltad själ.