Vanmakten är en stadig bris. Den rullar in över min kropp i vågor, varje förmiddag rätar den upp sig. Med solen i ryggen, med de eviga andetagens tyngd lägger den an. På morgonen stiger jag upp. Jag lämnar mig själv i sängen, jag vandrar över gatorna och jag känner avståndet mellan Jaget och Kroppen spännas. Strängen som söker den rena tonen. Var är resonansen, jag resonerar med mig själv genom denna långa spända tråd. Plastmuggstelefonernas tid, jag håller dig i min hand och vi spänner vår tråd, spinner den kring gatlyktor och träd och varje eftermiddag rullar vanmakten in.

Ålder. Den stiger på som ett nyfiket troll, oförmöget att stanna kvar i farstun. Jag vrider mig i sängen, i soffan, på stolen vid köksbordet. Jag känner av den ibland. Inte så mycket på tankemönstret som på hur kroppen påminner mig. Det tar sig ännu ej uttryck i ålderkrämpor men nog kliar gamla ärr ibland, under huden. Det kliar på insidan, leder protesterar ljudligt och smärtnerverna vibrerar. Vindspel för tidens stadiga passad.

När jag var fjorton år klättrade jag på en klippa. Det finns många klippor, tacksamma att klättra på, hemma i Bohuslän. Just den här klippan hade jag inte klättrat på tidigare. Därför klättrade jag. Upp och ned. Upp, åt sidan, upp, ned. Sedan upp igen. Det fanns kanske sex meter höjd till klippkanten från gräsmarken, ett tjugotal meters bredd. Fyllt av sprickor och håligheter. Redan här borde jag vetat bättre och valt nästa vägg. Så många sprickor och sår i berget tyder på fara för friklättrande nakenapor. Visserligen var jag inte naken vid tillfället, men du kanske förstår, ja?

På väg upp för väggen igen så stannade jag halvvägs för att vila, hängde i en arm och tittade på utsikten. Sedan greppade jag en spricka. Sprickan var fylld av löst smågrus och handen fann inget grepp alls. Jag föll rakt ned, landade på svanskotan. De stabbiga grästuvorna fångade upp mig, jag bröt inget, men kände vid nedslaget hur luften gick ur mig och ryggen pressades samman.

Nu, fjorton år senare, måste jag fortfarande påminna mig om att sträcka ut. Räta på ryggen, växa från jorden, dras i håret av rymden. Något gick sönder där nedanför klippan. Troligtvis fick jag ett lättare diskbrock. Det är fortfarande bekymmersamt att belasta ryggen snett med för mycket vikt. Och den påminner mig ständigt om att jag inte är gammal än. Men jag är äldre.

Den blöta snön lägger håret. En blöt duk, en svalkande hand om min febriga panna. Jag yrar och bryter ner i frossa. Jag drömmer.

och som du säker t vet var jag på väg till en annan plats innan jag hamnade här jag var på väg dit jag ville och inte dit jag förväntades nu ligger jag här och dör och världen håller inte andan världen fakkin bryr sig inte ens om vad jag gör men jag dör det är det jag gör jag ligger här och dör och ingenting kan hindra mig nu ingenting utom du men du tog vägen och jag förlorade den och nu hittar jag knappt mig själv bland alla vägval och måsten och jag ligger här och dör och ingen håller handen ens med varandra det är så sorgligt så jag vänder mig om i bädden och hämtar andan från sängbordet där jag ställde den igår kväll jag sänder den tillbaks dit den kom ifrån inifrån jag dricker upp den jag är en fågel nu är jag en fisk jag ska bli en dröm när jag blir stor ja det ska jag och alla ska drömma mig jag ska bli livet när jag blir stor men nu ligger jag här och dör och ingen håller samman kring mig ni håller inte ens sams vad håller ni på med jag ligger här och dör och ni bråkar om hur toalettpappret skall hänga i badrummet och nu ligger jag här och dör och det är allt jag gör

Men det är okej. Det är snart över.