Nu vrider jorden upp östra Kaledonidernas skuldror mot solen. Laurentia, Avalonia och Baltica pressar alla mot samma punkt, ett tektoniskt treriksröse.

Jag läser mig genom nätterna (de är så långa, så många). Orden, ett efter annat, hjälper föga mot dagens ljus: det skär i mig. Kärleken. Jag fruktar den och ändå tycks den älska att ta mitt väsen i sitt grepp. Obesvarad, längtansfylld och som ett bål på slottet. Alla kungens böcker brinner i mina händer men kärleken flyr utan att lämna så mycket som ett eko av glas-skor i korridorerna.

Som alltid finns det en dörröppning. Hon vänder sig, liksom förr, i den. Ser mig inte i ögonen och uppfattar bara solljuset som strilar in genom jalusierna. Eftermiddagsbrisen leker diskret med de tunna ljusa gardinerna som knappt hindrar omvärlden från att nå in. Oss att nå ut. Jag tänder rökelse och knäpper på ett stränginstrument, ingen av oss har listat ut hur det är stämt men de svaga tonerna skimrar precis i medvetandets vattenbryn, blandas med ljudet av vågor mot stranden utanför.

- Har du väntat länge?
- Va?
- Har du väntat länge?
- Jag förstår inte.
- Det gör ingen. Det går inte att förstå. Ingen...
- Förstår vad?
- ...förstår någonting.
- Jag frågade bara om du hade väntat på det här.
- Om du kan namnge vad det här är, då skall jag tala om det som om jag väntat på det.
- Då kommer du inte få göra det. Jag saknar ord.
- Det är så det är.

Te sprider sig. Blodsdroppar i vatten. Tunna glas; intrycket så mycket större än glasen. Det sprider sig i huset, det är te överallt och vi kommer inte undan det. Till slut dricker vi teet under tyst vördnad inför de små glasens förmåga att förändra världen.

- Jag har vant mig vid livet.
- Hade du något val? Som om livet någonsin varit menat att vänjas vid. Livet är väl egentligen bara ett enda stort experiment, där vi söker oss omkring som möss i en labyrint. Nya möss varje dag, tills det sitter i generna hur vi skall fungera optimalt och då slutar våra sinnen fungera och vi blir robotar. Det är väl målet? Att i slutändan kommer vi alla vara robotar, med mekanisk effektivitet utföra den här sysslan som kallas liv. Just nu är vi bara försökskaniner.
- Möss.
- Just det. Jag sade ju det.
- Möss, ja. Men inte kaniner. De är alldeles för gulliga.
- Okej. Möss. Som labbråttor, fast möss. Vi är möss. På denna stora resa mot perfektion söker vi efter det optimala viset att leva på, att utföra livet. Så är det tänkt, kanske. Om det finns någon tanke, så är det så det är tänkt. Naturen kom helt enkelt fram till att det är så krångligt, det här med sökandet efter balans, att liv uppstod, medvetande, för att på multi-nivå söka efter den optimala trajekten so...
- Trajvadförnågot?
- Den Optimala Trajekten. Det bästa viset. Diskret, effektivt och elegant. Att hitta balans på.
- Och naturen kom fram till att det behövdes ett labb för att utforska detta på?
- Ja. Därav liknar vi möss.

Vi promenerade i kvällssol, månljus, stjärnljus, soluppgång och sedan tillbaks. Det var inte längre något spår av te i huset, så vi gjorde nytt. Doften fyllde sinnen och rum. En mås ropade från skyn, kallade på de skepp som avtecknades mot horisonten.

Ryggparti parallellt med horisonten och vi andas ut, tar inga andetag in, nu är förberedelsernas tid förbi och när toppen är nådd orkar vi inte. Vi lägger oss högst här uppe och tittar rakt upp i den himmel vi klättrade mot och andas ut. Två materialtrötta själar i en, den lägre komedin skrattar åt tragedin som tagit plats på bergets absoluta topp. På vägen har vi klistrats med tjära och fjädrar av bly. Giftiga och tunga har de dragit huden rynkig och missfärgat ögonvitorna. Vår blick inte längre klar, vi är ett skimmer över horisonten. Älvdans som dröjer sig kvar trots att solen står i zenit och gäckar. Här uppifrån höjden drar vinden bort fjädrarna. En efter en lossnar de för den hårda blåsten och vi lättar. År som faller av axlarna.

Min hjärna är en intergalaktisk expressled. Jag förnimmer dessa oändliga mängder information. Men vad minns jag? Det stiger rök ur mina lungor men det är inte cigaretternas fel, det är inte tobaken. Det är lagrad aggression. Jag är trött på alla jävla skrivbordspoeter, trött på mig själv och trött på vad-han-nu-heter. Jag avskyr att tänka på hur mycket jag avskyr att jag tänker i avsky och släpar därmed mig själv i mental smuts, tvätt är vad som behövs men hjärnan envisas med att bykas i sina egna minnen av skuld. Kanske är det skulden som definerar människan, vår förmåga att känna och minnas skuld så mycket tydligare än lycka.

Jag inväntade doften av banan. Istället andetag utan lukt, inte ens det vaga minnet av vitlöken i gårdagens kvällsmål. Det är nu lång tid mellan andetagen men jag tar dem ett och ett. Det flimrar vid horisonten. Solen tar sig funderare, om det ens är värt att värma denna jord av annat än medlidande. Ty människorna äro av ondo. De bruka våld och bränner sina liv som bomber, inte längre ljus.

Jag studerade religionerna. Jag drog slutsatsen att i det tvåflodslandets tidiga civilisationer blandades människor på ett vis som skapade mängder av konflikter. Människan ville leva fredligt, åtminstone utom fara för liv och lem. De bildade civilisationer, tidiga foster till dagens demokratier. Politiker steg fram ur massorna, tänkare och ledare som funderade över hur samhällena skulle organiseras. De visionerade fram idéer om fred, frihet och jämlikhet. Utopia. Detta så avlägset verkligheten, så avlägset vad gemene man kunde identifiera sig med att religioner uppstod kring visionärerna. De blev predikanter om ett paradis som inte kunde uppnås utan uppoffringar från de då levande; på det att deras ättlingar skulle få uppleva Utopia. Samma retorik återkommer fortfarande i politiken. Man talar om en värld som inte existerar, som inte går att ta på eller identifiera sig med annat än som abstrakt fenomen. Pragmatikerna och visionärerna fortsätter gå i polemik. Raphael satte fingret - eller penseln - på denna motsättning. Scuola di Atene. En diskussion som fortfarande är aktuell. Men vart äger den rum?

Istället:
Som en man häver de sig över barrikaderna. De kastar sig mot eld, blod och lera. Ur de tusentals munnarna stiger ett viljestarkt vrål; de vrålar av vilja. Viljan att leva.

Jag ser ut över ett rum i ruiner. Här härskar ordningen, ett sorterat kaos: Det är inte längre oreda mellan högarna, nu tornar sig tingen i höga staplar, ej redo för oidentifierade men likväl attackerande flygande föremål. Över kaosets skyline svävar nordstjärnan med sextio watts styrka som alla studsar ner mellan väggarna och målar ett rutnät av ljus på golvet. Jag tänder skuggorna med strömbrytaren och närmar mig en soffa som inte längre bjuder in till interaktion. Vad kan jag göra med en soffa i solitär? Utan pryttlar, papper och manicklar som pockar på uppmärksamhet, vill bli lekta med, bli upplyfta och omflyttade. En soffa i sig själv gör mig likgiltig. En annan människa hade givetvis gjort skillnad, men inga människor besöker just den här platsen på jorden utöver mig själv. Om detta tänker jag intet.

Jag kastar kuddar från soffan, de hör till men uppmuntrar ändå inte till lek. Men jag kastar dem likväl, och de singlar genom luftrummet. Som fåglar över himlen, eller moln i vinden; fluffigt framknuffande sin egen kropp med hjälp av tröghet och andra fysikaliska fyndigheter. De träffar staplarna, staplarna faller på varandra och nerför sig själva. Moln av pennor, gula klisteranteckningar och fotografier flödar genom rummet. Fyller ut. Plötsligt är jag hemma igen.

Kommunikation i flera nivåer. Många olika vägar och inga leder till Babels torn. Vi talar med varandra fast om varandra och det leder ingenstans. Ingenting är någonsin sig likt, även fotografier ändrar form då betraktaren badar i olika sjöar. Olika speglar. Tidlösa tandrader som dras ut, tand efter tand och öga mot öga med ajournerade möten. Avlagda uppsägningar men vem bryr sig om ordvändningar?

Jag vrider upp mitt urverk och blickar mot horisonten, bilden på näthinnan är vriden kring planeten och ekar mot rymdens fond. Inga vintergator än det är bara höst omkring mig men jag väntar på Perseus att stilla sommarens heta drake; att åter skåda Andromeda på kall och torr vintersky.

Detta vi ser i spegeln, vad vi anar med händerna när vi vidrör våra ansikten. Vad är detta för farkost mina tankar styr genom rummet? Vems är den skugga som formas jag när jag tänder ljuset?
Ord, namn, hjälper oss mejsla ut vår person ur det stycke som föräldrarna fostrat. Det sägs att personen - i form av en individ med medvetande om att hon är sig själv - skapas när vi får ett namn. Något som gör oss till oss själva, inte någon annan. Plötsligt är du. Som stjärnor bildas våra jag. Stoft som dras samman av tysta krafter, och plötsligt uppnår kritisk massa - plötsligt tänds inre eldar och vi lever. Varför detta livet? Varför inte?

Ettor och nollor. Jag föredrar det med handen tecknade ordet. Ordens form betyder något för mig. Med form menar jag alltså hur de presenteras. Själva ordet i sig, bär ju sin betydelse oavsett om det står på en flygplanskropp som ritar streck över himlen eller på en hastigt skriven inköpslista. Ordet är en spegel, en reflektion för vårt samlade medvetande: I ordet finns alla de minnen du någonsin har av vad ordet förmedlar - vad det associerar till. Därför är ord så vackra. Ty deras betydelse är lika individuell som antalet användare. Samtidigt är de lika. De är speglar av vår kultur, vår likhet som människor. Orden är möjligtvis DNA i den kultur som bildades då människan började skriva.

Jag tvingar upp en fot. Att bara låta ryggraden ta över rörelsen är inte nog. Foten svajar, drar med sig kroppen, jag svajar och hamnar fånigt i en mellanposition, nästan-rörelse. Passerande tåg. Jag tittar. Fastnar trasslar krossar nästan näsan mot asfalten men foten hinner ta emot och jag snubblar istället. För den telefontalande rösten bakom mig ser bara ett långsamt steg som avslutas med en skrapning av skosula mot underlag men

jag tar stegen ned från perrongen och går ut till vänster. Till höger. Blicken mot fötterna, högre volym, högre volym! Jag måste dränka alla sinnesintryck, jag tar upp en bok och trots mörkret försöker jag tyda de suddiga sidorna. Men inget hjälper. Passerande tåg. Dessa uppdaterade silverpilar placerar sig en efter en i min torso, buk och hals. Stäkar av sinnet, drar gränser genom havet och skär rakt genom de dunster jag slår upp kring öron och ögon för att slippa intrycken. Jag skrapar med rösten, med fötterna i marken, med naglarna mot huden och skriver men

passerande tåg. De skrapar fast alldeles för snabbt de skriker och jag känner sårskorpor fortfarande färska nog fortfarande fuktiga slitas upp och ljudet av passerande tåg resonerar i min kropp resonerar med mig söker försoning men jag förskonas. Jag trimmar riggen styvt och stöttar, rätt så! Ryggen rät och kläderna spända över axlarna, över benen och kring midjan. Spända axlar och bälten och hårt snörda skor. Lämnar inget åt slumpen men

Anna Ternheim tar långsamma andetag genom högtalarna och det sjunger i rummet; en röst som minner alltför mycket, speglar ett liv som jag gjort till mitt eget. Här väller kroppen ut över sängkanten och ner i ett par tofflor som hasar sig över trösklarna och hindrar min från att lyfta från golvet. Jag känner ingen glädje, de leenden jag ger känns konstiga, konstlade. Här vänder sig ingen om i dörren och ser på mig innan stegen ekar ut i trapphuset. Det är sorgens doft jag söker vädra ut med min ständigt öppna dörr.

Tröstlöst hämtar jag andan med musik och ändlösa hyllmeter böcker. Världen vänder mig ryggen och jag överväger mellan raderna att låta dörren vara stängd när vinden drar den igen nästa gång. Varför låta något stå öppet, varför fortsätta lura och locka fram ett hopp som ändå sviker, svider. Sårar och skär där tiden redan lämnat spår och strött salt över åkrarna.

Här frodas blott en önskan bort. Ett sista stilla andetag mot taket och sedan vila. Men istället hämtar jag nya andetag, tvingar mig till kontakt med vänner, vältrar fötterna ur de ständiga tofflorna och sätter ner dem bestämt på marken. Jag går på knivar genom världen tills jag inte orkar och då återvänder jag till det hål i marken dit ingen sol verkar vilja.

Det är värmen och vänskapen jag söker locka in med min ständigt öppna dörr. Det är så lite jag saknar men det är hela världen jag längtar efter och den vägrar sig hit, hit där toner av sönderspelade skivor slår emot tofflorna. Vågor på en strand som för länge sedan gav upp hoppet och lät mörkret ta överhanden i en stilla önskan om att stjärnorna ska visa sig på himlavalvet. Det, om något, vore en tröst nu när de enda stjärnor jag ser är glittret i regnet som väter mitt hår och smetar ut ansiktsdragen, drar ögonen med sig ned i marken, golvet, trösklarna.

Måsen utanför fönstret har för alltid vrålat sig in i mitt huvud. Det sägs att buller i bakgrunden ger tinnitus och om havet inte redan susade i mina öron så brusar det sannerligen av måsar nu. Vitt, rosa och brunt brus som rispar upp trumhinnorna och får mig att må illa. Deras vingar slår mig i ansiktet och deras vita fjädrar bländar mina ögon. Det är något med måsen här som inte känns helt rätt, inte helt okej. Men jag har listat ut vad. Det är skräpet. Skräpet de äter, måsarna. För här är de långt från friheten, långt från horisonten och långt från där himmel, hav och land möts i elementens andetag mot klipporna och stranden. Så medan jag drömmer mig bort, äter måsarna skit och skriker. Som om det inte vore nog tycks det mig som de är tanigare här, liksom mindre och ej lämpade för mer vind än snålblåsten; det finns alltför mycket av den häromkring. Men mås. Detta är bara ursäkter till mås. Jag blundar med öronen och ger dem oömma ögonkast till frukost.

En skrivkramp och en ryckning i mungipan. Tiden vrider sig kring klockans mittpunkt och jag bär den på bröstet, den vrider sina fjäderstål om i mitt hjärta och långsamt lättar spänningar som vridits alltför många varv, alltför hårda tag och alltför starka drag. Därför stor lättnad och den flyr med älvdansen under solen. Nya träd på en ny gata och jag ser ut över det som kommer att bli hem för en längre tid än någonsin förr. Det är visserligen borträknat barndomsåren, ungdomsåren och hjärtesåren som tillbringades och läktes i föräldrahemmet men nu är våren passerad och en ung frisk sommar lägger sina viskande regn. En kappa av fukt över ryggen som följeslagare när jag utforskar dessa nya trakter. Hittills har jag funnit en doft som tassar omkring i den lilla våningen. En ljuvlig doft.

Trådar från himlen, regnet hänger från tunna spindeltrådar. Dropparna flackar mjukt fram och tillbaks i vävens fjädrande grepp. Ett stilla regn och jag låter händerna vila i det nyvakna ljuset, det smyger in under molnen och sprids genom det hängande vattnet. Ett tyst klingande när strålarna viker av genom dropparna. Den skimrande dansen över landskapet gör själen skör men hög, högt över bergen.

Hennes blick faller över tangenterna.Den söker efter rätt bokstav, någon slags början till någon slags slut. Men idag är allting tomt, idag står det still. Så regnet håller andan, fångat i tystnadens väv.

En krossad spegel ligger spridd över flygbilden av den platå vi valt att korsa. Vinden blåser över haven och slår emot kusterna, men hit har den inte nått än. Mellan de små sjöarna leder älvar och bäckar i ett nät och vi paddlar det; en labyrint och S frågar vad vi kommer möta i dess mitt. Men Daidalos lade aldrig hand på dessa sjöars navelsträngar. Samtidigt förundras vi över att verkligheten är så mycket vackrare än den bild vi fantiserat ihop när vi för första gången vecklade ut kartan på köksbordet hemma. Här skär vi de spegelblanka ytorna med våra kanoter och sover under träden. Det är först efter en månes tid som vi inser att det inte finns några moskiter i luften. Vi ser dock starka rovfåglar och vid flera tillfällen har stora gyllene ögon lyst emot våra lägereldar. Vi ser en enorm blå katt med lyster i sin nytvättade päls sträcka sig kring horisonten om dagarna, ett stort gult öga plirande mot oss. Vi ser våra ansikten i sjöarnas yta, hur vår uppenbarelse blir otydlig när vi simmar i detta svala element. Ju mer vi kämpar desto mer blandas vår spegelbild med naturen. Vi lägger våra kanoter i bivack och beger oss vidare till fots. En sista blick ut från bergskammen som skiljer sjöarnas platå från det massiv som väntar. Där ser vi oss själva.

Tiden har förflyttat sig runt väggarna här, solen har etsat tapeterna och sträcken jag tuschat upp berättar vad klockan är. Mitt rum är ett solur, spröjsen visare. Huset har inga ljud. Grannarnas tystnad får mig att misstänka att hissen tar mig till en annan dimension, där jag kan betrakta omvärlden genom fönstret, ringa den med telefonen och besöka den på internet; men på det stora hela är jag i min bubbla. Mitt luftslott där tiden är ett ljusspel. När spelet närmar sig fullbordan slinter det kring fönstrets list men med stort tålamod nöter solen väggar och tak.

Jag kommer blicka ut över Hades och se hur berget under Sisyfos nöts av hans långa kamp. Hur stenen bryts och hur han om tid kommer kunna promenera med lätta steg och stenen i hand.

Kaffet river sig ner genom halsen. Igensnörpt tvingas strupen upp, en oskuld varje morgon som våldtags av svart hett blod. Det regnar utanför fönstret och jag försöker att undvika att tänka på mitt paraply. Det står prydligt fällt i hallen i mitt rum på Kungsholmen. Min jacka är våt av en tämligen rask promenad genom det hällande regn vars väta luckrar upp stadens befolkning. Utanför det öppna fönstret knäpper en ung kvinnas skor mot marklaget när hon skyndar över gatan. Kolportörernas tidningar har blivit blöta hundar där nere vid tunnelbaneentrén och jag, jag sitter här och sväljer svart blod. Skorna hinner knappt torka innan jag måste röra mig vidare men just nu har jag all tid i världen och lutar mig tillbaks, flyttar fötterna med de våta skorna närmare elementet och öppnar min anteckningsbok.

Tågtankar. De blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Skakningarna når upp genom golvet, rälsens ojämnheter gör sig ett namn på himlen som suddas ut. Det finns en modifikation, för att få materialet från en okej digital filmkamera att likna det från en riktig. En med slutare. I korthet går metoden ut på att man vibrerar en kameralins framför digitalkamerans eget öga. Vad som borde bli sämre blir bättre. För mig verkar det ungefär lika logiskt som att äta gul snö och tänka att det är öl. Funkar dåligt.

Men nu tappar vi greppet om ämnet. Tågtankar. Liksom tågtankarna sällan låter sig stanna upp och vila så rister det i raderna när de skall abstraheras. Här kokar vi inte ner något till en smörig fond, nu handlar det om reducering där doften är det viktiga. Förnimmelsen av vad som pågår någon annan stans, djupt nere i grytan.

Världen passerar horisontellt. I en mycket onaturlig hastighet rullar vi fram över järnvägen och till och med träden verkar förolämpade av människans framfart. De växer snett upp ur jorden, så jävla oseriöst alltså. Att rusa fram. Vi söker efter svar som finns för våra ögon. Alldeles för våra ögon sitter svaren, glasklara och så vackert abstraherade att de inte stör mer än ett par glasögon du burit hela livet. Du märker inget alls, det gör inte jag heller. Vi rider bara med i onaturligheten och låtsas som att det regnar.

Hennes ord har vilat i flera år. Torra och hårda tänds de, fyrbåk från jordens silhuett. Dessa vulkaner slår sig upp genom atmosfären och sprider sin värme i pulser. Jag betraktar dem från andra sidan havet och beundrar de starka flammorna, den vita röken. Tänder cigaretter och ser hur de sakta bränner bort mina flimmerhår. Med orden i sinnet, hennes ord, färdas jag genom en dag och en natt. Resan avslutas i ett askfat, i en längtan efter vila. Hon drar sina gränser med vita linjer över det stora svarta. Punkterna lyser i svart rymd. Här är det alltid mitt i natten men i skenet från brinnande själar speglar jag mig i fönstret och ser mitt spöke i ögonen.

Snön faller som andetag mot jordskorpan. Svalkar och läker, det helande bandaget viras av vinden många varv kring en jord vars innevånare talar om upphettning. Här märks ingen hetta, här lever naturen sitt eget liv och hånar dem som bär på global oro med frusna nästippar, stela fingrar och fötter på glid.

Han vandrar över gatorna allt hastigare. Axlarna slappnar av men rör sig inte nedåt, utan fäster sig som hängda från håret. En onaturlig hållning som får ryggen att mojna. Kläderna värmer ej den kropp som inte själv bidrar till att hålla kylan stången. Ingen Olle motas i grind, ur avgrunden reser sig ingen Balrog. Den Vita Clownens Tid är Nu. Nu kurar barnen ihop sig mot sina föräldrars sidor och blundar med hela kroppen. I bänkarna vibrerar publiken av samlad skräck.

Jag har tagit mina steg, vidtagit de mått och steg som sig bör, jag har handlat i tid och mat till kvällen. Jag är stark, trygg, stolt och dödligt sårad. Jag är allt och jag tar taktfasta steg över ett golv som tiden slipat ner till bjälklaget. Det knarrar under mina fötter och du, du är en vind emot mitt väsen. Du är vågor mot den fästning jag byggt vid fjordens inlopp. Du är mörkret som omfamnar fyrens ljuskägla.

Han känner solens hetta mot ryggen och den tjocka luften som måste slitas ner i lungorna. Publiken står som skyltar längs med vägen, färgglada kläder och flaggor som viftas energiskt. Skorna som var så lätta när han prövade dem i butiken limmar sig fast i underlaget, strumporna sitter som svarta järn kring anklarna. Det värker i kroppen, benen känns som om de återgått till den mjuka lera som vissa påstår oss vara skapta av. Öronen har stängt av, de fokuserar på att hålla balansen. Det enda som hörs är hjärtat. Hjärtar som slår. Bultar med tunga stadiga slag som sänder svallvågor genom kroppen. Läpparna är torra men han passerar en skylt som innebär att det är hälften kvar.

Han tar i ännu mera. Ännu mera för uppladdningen har varit för bra, kroppen är motsträvig men den håller ihop, den håller ut. Den ger inte någon mjölksyra. Andningen river ner ytterligare luft i lungorna. Han kämpar mot sig själv. Publiken kämpar mot förväntningarna. Klockan kämpar för att hinna före honom till världsrekordet.

Allt är bara vetskapen om att han gjort det förut. Det kryper lite i musklerna, tecken på den efterlängtade mjölksyran. Så kommer den. Kroppen är en ubåt som sjunker och den skriker av smärta. Han försöker stänga av huvudet men huvudet kämpar för att hålla kontrollen och i sin tur stänga av benen. Han vinner. Benen fortsätter trots att de nu är av lera som försöker röra sig i ett hav av stelnande betong. Publiken skriker av upphetsning när han snubblar till och det är sju kilometer kvar.

-

Det är tre kilometer kvar. Då händer det. Hjärnan ger upp och börjar i ren desperation ösa ut endorfiner i kroppen för att slippa få så mycket stryk av smärtsignalerna som rusar upp genom ryggraden. Han håller ett högt och bra tempo, ett vinnartempo. Ett tempo som slår rekord. Men nu ökar han. Publiken håller andan så att han skall få mera luft att andas. Ingen tror vad de ser men ögonen spärras upp i förvåning och fascination. Handsvett torkas mot byxben och de som har någon att hålla i gör det.

I hans huvud upphör plötsligt världen. Det blir helt tyst. Kroppen så upptagen med att hålla ihop att själen lättar ankar. Själen släpper taget och svävar. Själen som en drake ovanför kroppen, kroppen som ett ankare under själen. Själen har en sax. Själen bestämmer själv, om det är målsnöret eller kontakten med världen den vill klippa.

Han ser ner på kroppen som nu tittar upp emot himlen. Hur den bryter mållinjen och hur publiken kastar sig fram som ett tidvatten. Hur klockan stannar på en omöjlig tid och hur kamerablixtarna plötsligt överröstar solen när ett vrål stiger upp genom himlen. Ett vrål som är groteskt och primalt. Ett vrål som förmedlar ordlösa budskap om att det är bara vi själva som drar gränserna. En gemensamt vrål från hela mänskligheten som triumferar och utmanar världen själv. Ett ursinnesläte som ekar starkt nog att bära själen genom lufthavet för all tid.

Och kroppen reser sig upp från marken, lyfter händerna mot själen och tackar.

Frekvens. Fingrarna i en lång rad som myror på stigen fast det blir ändå bara tuggummitramp för allihop, de trampar mot säker undergång. Det här är Toy story, fast alla dör på slutet.

I låten Explosion! på albumet Brand New Knife från 1997, får en trio tjejer från Japan till några textrader som skulle kunna vara hela albumet och samtidigt min natt. Enter Shonen Knife.

I'm very hungry. Bring me something to eat.
I'm getting angry. Destroy everything.
It's like a battle field.

Visdomar från öborna. Jag var ganska ung när det här bandet plötsligt fanns på skivmarknaden och givetvis hos det fortfarande, ta i trä, lika fullt befintliga som mina fingrar på tangenterna just nu, Dolores i staden där Danmarksfärjorna ligger som gigantiska mjölkpaket i hamnen. Men det doftade västkustrock från ett sextiotal som färgat mina barnsben från föräldrarnas LP-spelare och jag vajade som en flagga i vinden som drog fram över världen. Åtminstone min värld, åtminstone då.

Jag svajar fortfarande i vinden men är inte längre ett ungt träd på kusten. Nu är jag ett löv som svävar på vinden, se mig segla lufthavets strömmar. Jag är ett skimmer på ytan, det som sprakar när din andedräkt fryser till is och faller mot marken.

Och snart är jag slut. Jag sade ju att alla dör på slutet. Men slutet är bara en ny början.