Måsen utanför fönstret har för alltid vrålat sig in i mitt huvud. Det sägs att buller i bakgrunden ger tinnitus och om havet inte redan susade i mina öron så brusar det sannerligen av måsar nu. Vitt, rosa och brunt brus som rispar upp trumhinnorna och får mig att må illa. Deras vingar slår mig i ansiktet och deras vita fjädrar bländar mina ögon. Det är något med måsen här som inte känns helt rätt, inte helt okej. Men jag har listat ut vad. Det är skräpet. Skräpet de äter, måsarna. För här är de långt från friheten, långt från horisonten och långt från där himmel, hav och land möts i elementens andetag mot klipporna och stranden. Så medan jag drömmer mig bort, äter måsarna skit och skriker. Som om det inte vore nog tycks det mig som de är tanigare här, liksom mindre och ej lämpade för mer vind än snålblåsten; det finns alltför mycket av den häromkring. Men mås. Detta är bara ursäkter till mås. Jag blundar med öronen och ger dem oömma ögonkast till frukost.

En skrivkramp och en ryckning i mungipan. Tiden vrider sig kring klockans mittpunkt och jag bär den på bröstet, den vrider sina fjäderstål om i mitt hjärta och långsamt lättar spänningar som vridits alltför många varv, alltför hårda tag och alltför starka drag. Därför stor lättnad och den flyr med älvdansen under solen. Nya träd på en ny gata och jag ser ut över det som kommer att bli hem för en längre tid än någonsin förr. Det är visserligen borträknat barndomsåren, ungdomsåren och hjärtesåren som tillbringades och läktes i föräldrahemmet men nu är våren passerad och en ung frisk sommar lägger sina viskande regn. En kappa av fukt över ryggen som följeslagare när jag utforskar dessa nya trakter. Hittills har jag funnit en doft som tassar omkring i den lilla våningen. En ljuvlig doft.