Måsen utanför fönstret har för alltid vrålat sig in i mitt huvud. Det sägs att buller i bakgrunden ger tinnitus och om havet inte redan susade i mina öron så brusar det sannerligen av måsar nu. Vitt, rosa och brunt brus som rispar upp trumhinnorna och får mig att må illa. Deras vingar slår mig i ansiktet och deras vita fjädrar bländar mina ögon. Det är något med måsen här som inte känns helt rätt, inte helt okej. Men jag har listat ut vad. Det är skräpet. Skräpet de äter, måsarna. För här är de långt från friheten, långt från horisonten och långt från där himmel, hav och land möts i elementens andetag mot klipporna och stranden. Så medan jag drömmer mig bort, äter måsarna skit och skriker. Som om det inte vore nog tycks det mig som de är tanigare här, liksom mindre och ej lämpade för mer vind än snålblåsten; det finns alltför mycket av den häromkring. Men mås. Detta är bara ursäkter till mås. Jag blundar med öronen och ger dem oömma ögonkast till frukost.