Jag studerade religionerna. Jag drog slutsatsen att i det tvåflodslandets tidiga civilisationer blandades människor på ett vis som skapade mängder av konflikter. Människan ville leva fredligt, åtminstone utom fara för liv och lem. De bildade civilisationer, tidiga foster till dagens demokratier. Politiker steg fram ur massorna, tänkare och ledare som funderade över hur samhällena skulle organiseras. De visionerade fram idéer om fred, frihet och jämlikhet. Utopia. Detta så avlägset verkligheten, så avlägset vad gemene man kunde identifiera sig med att religioner uppstod kring visionärerna. De blev predikanter om ett paradis som inte kunde uppnås utan uppoffringar från de då levande; på det att deras ättlingar skulle få uppleva Utopia. Samma retorik återkommer fortfarande i politiken. Man talar om en värld som inte existerar, som inte går att ta på eller identifiera sig med annat än som abstrakt fenomen. Pragmatikerna och visionärerna fortsätter gå i polemik. Raphael satte fingret - eller penseln - på denna motsättning. Scuola di Atene. En diskussion som fortfarande är aktuell. Men vart äger den rum?

Istället:
Som en man häver de sig över barrikaderna. De kastar sig mot eld, blod och lera. Ur de tusentals munnarna stiger ett viljestarkt vrål; de vrålar av vilja. Viljan att leva.

Jag ser ut över ett rum i ruiner. Här härskar ordningen, ett sorterat kaos: Det är inte längre oreda mellan högarna, nu tornar sig tingen i höga staplar, ej redo för oidentifierade men likväl attackerande flygande föremål. Över kaosets skyline svävar nordstjärnan med sextio watts styrka som alla studsar ner mellan väggarna och målar ett rutnät av ljus på golvet. Jag tänder skuggorna med strömbrytaren och närmar mig en soffa som inte längre bjuder in till interaktion. Vad kan jag göra med en soffa i solitär? Utan pryttlar, papper och manicklar som pockar på uppmärksamhet, vill bli lekta med, bli upplyfta och omflyttade. En soffa i sig själv gör mig likgiltig. En annan människa hade givetvis gjort skillnad, men inga människor besöker just den här platsen på jorden utöver mig själv. Om detta tänker jag intet.

Jag kastar kuddar från soffan, de hör till men uppmuntrar ändå inte till lek. Men jag kastar dem likväl, och de singlar genom luftrummet. Som fåglar över himlen, eller moln i vinden; fluffigt framknuffande sin egen kropp med hjälp av tröghet och andra fysikaliska fyndigheter. De träffar staplarna, staplarna faller på varandra och nerför sig själva. Moln av pennor, gula klisteranteckningar och fotografier flödar genom rummet. Fyller ut. Plötsligt är jag hemma igen.

Kommunikation i flera nivåer. Många olika vägar och inga leder till Babels torn. Vi talar med varandra fast om varandra och det leder ingenstans. Ingenting är någonsin sig likt, även fotografier ändrar form då betraktaren badar i olika sjöar. Olika speglar. Tidlösa tandrader som dras ut, tand efter tand och öga mot öga med ajournerade möten. Avlagda uppsägningar men vem bryr sig om ordvändningar?

Jag vrider upp mitt urverk och blickar mot horisonten, bilden på näthinnan är vriden kring planeten och ekar mot rymdens fond. Inga vintergator än det är bara höst omkring mig men jag väntar på Perseus att stilla sommarens heta drake; att åter skåda Andromeda på kall och torr vintersky.

Detta vi ser i spegeln, vad vi anar med händerna när vi vidrör våra ansikten. Vad är detta för farkost mina tankar styr genom rummet? Vems är den skugga som formas jag när jag tänder ljuset?
Ord, namn, hjälper oss mejsla ut vår person ur det stycke som föräldrarna fostrat. Det sägs att personen - i form av en individ med medvetande om att hon är sig själv - skapas när vi får ett namn. Något som gör oss till oss själva, inte någon annan. Plötsligt är du. Som stjärnor bildas våra jag. Stoft som dras samman av tysta krafter, och plötsligt uppnår kritisk massa - plötsligt tänds inre eldar och vi lever. Varför detta livet? Varför inte?

Ettor och nollor. Jag föredrar det med handen tecknade ordet. Ordens form betyder något för mig. Med form menar jag alltså hur de presenteras. Själva ordet i sig, bär ju sin betydelse oavsett om det står på en flygplanskropp som ritar streck över himlen eller på en hastigt skriven inköpslista. Ordet är en spegel, en reflektion för vårt samlade medvetande: I ordet finns alla de minnen du någonsin har av vad ordet förmedlar - vad det associerar till. Därför är ord så vackra. Ty deras betydelse är lika individuell som antalet användare. Samtidigt är de lika. De är speglar av vår kultur, vår likhet som människor. Orden är möjligtvis DNA i den kultur som bildades då människan började skriva.