Min hjärna är en intergalaktisk expressled. Jag förnimmer dessa oändliga mängder information. Men vad minns jag? Det stiger rök ur mina lungor men det är inte cigaretternas fel, det är inte tobaken. Det är lagrad aggression. Jag är trött på alla jävla skrivbordspoeter, trött på mig själv och trött på vad-han-nu-heter. Jag avskyr att tänka på hur mycket jag avskyr att jag tänker i avsky och släpar därmed mig själv i mental smuts, tvätt är vad som behövs men hjärnan envisas med att bykas i sina egna minnen av skuld. Kanske är det skulden som definerar människan, vår förmåga att känna och minnas skuld så mycket tydligare än lycka.

Jag inväntade doften av banan. Istället andetag utan lukt, inte ens det vaga minnet av vitlöken i gårdagens kvällsmål. Det är nu lång tid mellan andetagen men jag tar dem ett och ett. Det flimrar vid horisonten. Solen tar sig funderare, om det ens är värt att värma denna jord av annat än medlidande. Ty människorna äro av ondo. De bruka våld och bränner sina liv som bomber, inte längre ljus.