Jag studerade religionerna. Jag drog slutsatsen att i det tvåflodslandets tidiga civilisationer blandades människor på ett vis som skapade mängder av konflikter. Människan ville leva fredligt, åtminstone utom fara för liv och lem. De bildade civilisationer, tidiga foster till dagens demokratier. Politiker steg fram ur massorna, tänkare och ledare som funderade över hur samhällena skulle organiseras. De visionerade fram idéer om fred, frihet och jämlikhet. Utopia. Detta så avlägset verkligheten, så avlägset vad gemene man kunde identifiera sig med att religioner uppstod kring visionärerna. De blev predikanter om ett paradis som inte kunde uppnås utan uppoffringar från de då levande; på det att deras ättlingar skulle få uppleva Utopia. Samma retorik återkommer fortfarande i politiken. Man talar om en värld som inte existerar, som inte går att ta på eller identifiera sig med annat än som abstrakt fenomen. Pragmatikerna och visionärerna fortsätter gå i polemik. Raphael satte fingret - eller penseln - på denna motsättning. Scuola di Atene. En diskussion som fortfarande är aktuell. Men vart äger den rum?

Istället:
Som en man häver de sig över barrikaderna. De kastar sig mot eld, blod och lera. Ur de tusentals munnarna stiger ett viljestarkt vrål; de vrålar av vilja. Viljan att leva.