Letar ord. Den kokta knäckens ord. Både smet och deg känns oprecisa för att beskriva knäck i det stadie den befinner sig innan den stelnat i pappersformarna. Har ägnat några timmar av mitt liv åt att göra knäck i microvågsugn. Det är mycket enklare än att göra i kastrull på spisen. Dock kom jag på mig själv med att låta knäck-[vadå?] stelna i kannan innan, försjunken i fundering över vad jag skall kalla knäcken innan den blivit... knäckt.

Undrar vad de stora poeterna skulle ha svarat om jag hade möjlighet att fråga dem.
- Fred på jorden är viktigare än ett precist ord för ofärdig knäck.
Förmodligen något sådant, storsint och storslaget i all sin subtila enkelhet. Själv funderar jag över ordet för ofärdig knäck. Det är så konstigt.

Mot vinden står flaggstänger i parad. Deras vissnande blommor nickar försiktigt i mörkret. Ingen väntar på ljudet; nu hör vi inte när skyttlar passerar. Små nervvrak som seglar i kvav nedanför, ovanför seglar bilder förbi. Själen stampar i sin spilta, längtar ut och tillbaks. Tillbaks in.

Frystorkad energi mot sömnen och dans föreviger. Fotavtrycken som monopol. Här härskar tystnaden. Människans närvaro total; men människornas närvaro blott en aning. Det bör finnas människor här, bakom fasaderna.

Allt som jag är sover sig förbi morgonen, vaknar i gryningen och till en dag som redan är förbi. Människan närvarar redan i morgonen men jag förblir en dagens varelse. En dagen och nattens. De stora sekvensernas livsform.

Morgon och kväll förändrar utsikten. Mot ljuden, världens puls och gränsernas, står jag. Kroppen går i viloläge. Jämna avbrott mot de öppna sinnenas värld. En ständig jakt efter förändring. Skymning, gryning. Konserverat kaffe eller färskt. Långsamheten segrar.

Mina ord stannar allt oftare som känslor. Från magen mot fingerspetsarna eller tåspetsarna. Oftast båda. För inte så länge sedan var det lätt för känslorna att övergå i ord. Någon sorts handling. Men, jag är som förlamad. Pennan har gått i stiljte, det är blankt på skrivkrampens hav.

Förvirring; oförmögen att förstå varför men nu har jag fattat en penna som överlevt tretton och ett halvt års studier. Kanske kan denna fysiska adresslapp in i det undermedvetna frigöra mig från de osynliga bojor som vilar någonstans mellan fingermusklerna och hjärnan.

Så just nu har jag inga vackra ord, inga konstellationer för den inre stjärnhimlen. Istället vardag. A-kassa, kattunge och långa nätter vid havet. Varma klippor mot ryggen, ljumt vatten om fötterna och Vintergatan som en båge av kristaller genom den svarta evigheten.

Vardagen en förvirrad mängd. Något obestämt. En droppe mot handflatan.

German Blues och doften av sol mot hud. Jag sitter på ett hotellrum och blickar ut över en horisont som är närmare. Närmare än vad ordet horisont antyder; här är det stadsplanerare och arkitekter som satt gränserna för min blick närmre, placerad himlen längre bort. I städerna förstår jag verkligen varför vi en gång trott att världen slutar med ett kant, fritt fall. Himlen verkar sluta i oändlighet, medan det konkreta tar slut bortom kvarterets fasader.

Det regnar solsken över gatorna, människorna blickar förvånat uppåt, deras blickar passerar mina och fortsätter mot allt det plötsliga blå. Det är alltid sommarlov någonstans på jorden, den vackra insikten meddelades mig genom en slump. Likaså är det just nu sommarlov i de tjugotal nyvarma väsen som passerar på gatan nedanför. Synbart lättade, lyckliga just i stunden. Just nu är det sommarlov i deras hjärtan.

Jag fattar åter ett mjukt grepp om pennan. Mitt sommarlov börjar varje gång jag nuddar med detta gränsdragarverktyg mot de friheter som ytor är för mig. Något jag kan dra gränser på. Och sudda ut.

Gråvädersdagar och kalla magar. Jag vänder mig om för att blicka ut över en bränd jord. Med vinden i ryggen betraktar jag det ödelagda landskap jag lämnat bakom mig. Det doftar brända kolföreningar och jorden glöder. Djupa sprickor av glöd och sotiga stumpar. Stumpar där det förut stått raka träd och stumpar där det förut spänt stadiga broar.
Högvädersdagar och svala tankar. Jag vänder åter om för att blicka ut över ett orört landskap. Vad jag rör vid, de steg jag tar, blir marken täckt av aska. Min inandning är livet. Jag slukar livet.

Det kanske är människans position. Vi står mellan livet och döden, vi är varken eller; vi är skillnaden.

Den senaste tiden har jag lagt märke till hur många gamla bekanta jag sprungit ihop med. Inte av en slump, utan snarare för att vi befinner oss någorlunda lika i livet och alla är på gång. Lustigt hur en flykt över land och rike i själva verket slutar med att du upptäcker samma människor - bokstavligen - på destinationsorten.

Kanske är det ett tecken på att det är tiden som hinner ifatt. En arbetskompis som är intresserad av astrologi menade att det är utmärkande att mitt sinne ligger ett halvsekel före. Isåfall är det kanske jag som börjar halka efter.

Här dukar jag upp bokstäver, bilder och annat blaj för allmän beskådan. Pöbeln passerar revy och plockar munsbitar av buffén. Vissa spottar och andra tar en bit till. Eftersom jag serverar är det du som representerar pöbeln. Välkommen till det offentliga tangentbordet.