Nu vrider jorden upp östra Kaledonidernas skuldror mot solen. Laurentia, Avalonia och Baltica pressar alla mot samma punkt, ett tektoniskt treriksröse.

Jag läser mig genom nätterna (de är så långa, så många). Orden, ett efter annat, hjälper föga mot dagens ljus: det skär i mig. Kärleken. Jag fruktar den och ändå tycks den älska att ta mitt väsen i sitt grepp. Obesvarad, längtansfylld och som ett bål på slottet. Alla kungens böcker brinner i mina händer men kärleken flyr utan att lämna så mycket som ett eko av glas-skor i korridorerna.

Som alltid finns det en dörröppning. Hon vänder sig, liksom förr, i den. Ser mig inte i ögonen och uppfattar bara solljuset som strilar in genom jalusierna. Eftermiddagsbrisen leker diskret med de tunna ljusa gardinerna som knappt hindrar omvärlden från att nå in. Oss att nå ut. Jag tänder rökelse och knäpper på ett stränginstrument, ingen av oss har listat ut hur det är stämt men de svaga tonerna skimrar precis i medvetandets vattenbryn, blandas med ljudet av vågor mot stranden utanför.

- Har du väntat länge?
- Va?
- Har du väntat länge?
- Jag förstår inte.
- Det gör ingen. Det går inte att förstå. Ingen...
- Förstår vad?
- ...förstår någonting.
- Jag frågade bara om du hade väntat på det här.
- Om du kan namnge vad det här är, då skall jag tala om det som om jag väntat på det.
- Då kommer du inte få göra det. Jag saknar ord.
- Det är så det är.

Te sprider sig. Blodsdroppar i vatten. Tunna glas; intrycket så mycket större än glasen. Det sprider sig i huset, det är te överallt och vi kommer inte undan det. Till slut dricker vi teet under tyst vördnad inför de små glasens förmåga att förändra världen.

- Jag har vant mig vid livet.
- Hade du något val? Som om livet någonsin varit menat att vänjas vid. Livet är väl egentligen bara ett enda stort experiment, där vi söker oss omkring som möss i en labyrint. Nya möss varje dag, tills det sitter i generna hur vi skall fungera optimalt och då slutar våra sinnen fungera och vi blir robotar. Det är väl målet? Att i slutändan kommer vi alla vara robotar, med mekanisk effektivitet utföra den här sysslan som kallas liv. Just nu är vi bara försökskaniner.
- Möss.
- Just det. Jag sade ju det.
- Möss, ja. Men inte kaniner. De är alldeles för gulliga.
- Okej. Möss. Som labbråttor, fast möss. Vi är möss. På denna stora resa mot perfektion söker vi efter det optimala viset att leva på, att utföra livet. Så är det tänkt, kanske. Om det finns någon tanke, så är det så det är tänkt. Naturen kom helt enkelt fram till att det är så krångligt, det här med sökandet efter balans, att liv uppstod, medvetande, för att på multi-nivå söka efter den optimala trajekten so...
- Trajvadförnågot?
- Den Optimala Trajekten. Det bästa viset. Diskret, effektivt och elegant. Att hitta balans på.
- Och naturen kom fram till att det behövdes ett labb för att utforska detta på?
- Ja. Därav liknar vi möss.

Vi promenerade i kvällssol, månljus, stjärnljus, soluppgång och sedan tillbaks. Det var inte längre något spår av te i huset, så vi gjorde nytt. Doften fyllde sinnen och rum. En mås ropade från skyn, kallade på de skepp som avtecknades mot horisonten.

Ryggparti parallellt med horisonten och vi andas ut, tar inga andetag in, nu är förberedelsernas tid förbi och när toppen är nådd orkar vi inte. Vi lägger oss högst här uppe och tittar rakt upp i den himmel vi klättrade mot och andas ut. Två materialtrötta själar i en, den lägre komedin skrattar åt tragedin som tagit plats på bergets absoluta topp. På vägen har vi klistrats med tjära och fjädrar av bly. Giftiga och tunga har de dragit huden rynkig och missfärgat ögonvitorna. Vår blick inte längre klar, vi är ett skimmer över horisonten. Älvdans som dröjer sig kvar trots att solen står i zenit och gäckar. Här uppifrån höjden drar vinden bort fjädrarna. En efter en lossnar de för den hårda blåsten och vi lättar. År som faller av axlarna.