Trådar från himlen, regnet hänger från tunna spindeltrådar. Dropparna flackar mjukt fram och tillbaks i vävens fjädrande grepp. Ett stilla regn och jag låter händerna vila i det nyvakna ljuset, det smyger in under molnen och sprids genom det hängande vattnet. Ett tyst klingande när strålarna viker av genom dropparna. Den skimrande dansen över landskapet gör själen skör men hög, högt över bergen.

Hennes blick faller över tangenterna.Den söker efter rätt bokstav, någon slags början till någon slags slut. Men idag är allting tomt, idag står det still. Så regnet håller andan, fångat i tystnadens väv.

En krossad spegel ligger spridd över flygbilden av den platå vi valt att korsa. Vinden blåser över haven och slår emot kusterna, men hit har den inte nått än. Mellan de små sjöarna leder älvar och bäckar i ett nät och vi paddlar det; en labyrint och S frågar vad vi kommer möta i dess mitt. Men Daidalos lade aldrig hand på dessa sjöars navelsträngar. Samtidigt förundras vi över att verkligheten är så mycket vackrare än den bild vi fantiserat ihop när vi för första gången vecklade ut kartan på köksbordet hemma. Här skär vi de spegelblanka ytorna med våra kanoter och sover under träden. Det är först efter en månes tid som vi inser att det inte finns några moskiter i luften. Vi ser dock starka rovfåglar och vid flera tillfällen har stora gyllene ögon lyst emot våra lägereldar. Vi ser en enorm blå katt med lyster i sin nytvättade päls sträcka sig kring horisonten om dagarna, ett stort gult öga plirande mot oss. Vi ser våra ansikten i sjöarnas yta, hur vår uppenbarelse blir otydlig när vi simmar i detta svala element. Ju mer vi kämpar desto mer blandas vår spegelbild med naturen. Vi lägger våra kanoter i bivack och beger oss vidare till fots. En sista blick ut från bergskammen som skiljer sjöarnas platå från det massiv som väntar. Där ser vi oss själva.

Tiden har förflyttat sig runt väggarna här, solen har etsat tapeterna och sträcken jag tuschat upp berättar vad klockan är. Mitt rum är ett solur, spröjsen visare. Huset har inga ljud. Grannarnas tystnad får mig att misstänka att hissen tar mig till en annan dimension, där jag kan betrakta omvärlden genom fönstret, ringa den med telefonen och besöka den på internet; men på det stora hela är jag i min bubbla. Mitt luftslott där tiden är ett ljusspel. När spelet närmar sig fullbordan slinter det kring fönstrets list men med stort tålamod nöter solen väggar och tak.

Jag kommer blicka ut över Hades och se hur berget under Sisyfos nöts av hans långa kamp. Hur stenen bryts och hur han om tid kommer kunna promenera med lätta steg och stenen i hand.

Kaffet river sig ner genom halsen. Igensnörpt tvingas strupen upp, en oskuld varje morgon som våldtags av svart hett blod. Det regnar utanför fönstret och jag försöker att undvika att tänka på mitt paraply. Det står prydligt fällt i hallen i mitt rum på Kungsholmen. Min jacka är våt av en tämligen rask promenad genom det hällande regn vars väta luckrar upp stadens befolkning. Utanför det öppna fönstret knäpper en ung kvinnas skor mot marklaget när hon skyndar över gatan. Kolportörernas tidningar har blivit blöta hundar där nere vid tunnelbaneentrén och jag, jag sitter här och sväljer svart blod. Skorna hinner knappt torka innan jag måste röra mig vidare men just nu har jag all tid i världen och lutar mig tillbaks, flyttar fötterna med de våta skorna närmare elementet och öppnar min anteckningsbok.