Kaffet river sig ner genom halsen. Igensnörpt tvingas strupen upp, en oskuld varje morgon som våldtags av svart hett blod. Det regnar utanför fönstret och jag försöker att undvika att tänka på mitt paraply. Det står prydligt fällt i hallen i mitt rum på Kungsholmen. Min jacka är våt av en tämligen rask promenad genom det hällande regn vars väta luckrar upp stadens befolkning. Utanför det öppna fönstret knäpper en ung kvinnas skor mot marklaget när hon skyndar över gatan. Kolportörernas tidningar har blivit blöta hundar där nere vid tunnelbaneentrén och jag, jag sitter här och sväljer svart blod. Skorna hinner knappt torka innan jag måste röra mig vidare men just nu har jag all tid i världen och lutar mig tillbaks, flyttar fötterna med de våta skorna närmare elementet och öppnar min anteckningsbok.