Vanmakten är en stadig bris. Den rullar in över min kropp i vågor, varje förmiddag rätar den upp sig. Med solen i ryggen, med de eviga andetagens tyngd lägger den an. På morgonen stiger jag upp. Jag lämnar mig själv i sängen, jag vandrar över gatorna och jag känner avståndet mellan Jaget och Kroppen spännas. Strängen som söker den rena tonen. Var är resonansen, jag resonerar med mig själv genom denna långa spända tråd. Plastmuggstelefonernas tid, jag håller dig i min hand och vi spänner vår tråd, spinner den kring gatlyktor och träd och varje eftermiddag rullar vanmakten in.