Allt som klarnat i snövit blick bländades till slut och nu är det jordfärger, dova och buttert placerade av en misshandlad natur. Söliga sår vars sorgkanter vittnar om människans hård slag mot denna liggande gigant. Vi är parasiter, vi biter inte i handen som föder oss. Vi letar oss in i torrsprickorna, in i cellerna där vi förvränger och förvrider. Cancer breder ut sig i vårt smutsiga bakvatten och dessa ändlösa vidder av brinnande sopor fyller igen som gul var. Dålig läkning, här helar ingen kungshand.

Du då?
Jag, då.
Jag, då kristall återgår till vätska och allt är bara vatten, vanligt vatten, vigt löper det genom världen och sköljer. Rensar och tvättar.
Tvättar? Är vi smutsiga?
Om vi är smutsiga; vad för rätt har vi att vara rena?

Skorna smaskar sig genom den blöta sörjan på gatorna, i förändringen vaknar kroppen till liv. Jag vänder och vrider på kläderna för att få mesta möjliga värme ur minsta möjliga kroppstemperatur. Här handlar det om överlevnad. Men det är inte temperaturen som fryser mig, den globala uppvärmningen omfamnar mig inifrån. Ett ursinne över förlorade världar, som vi överlever oss fram igenom. Igenom, inte med. Världen slutade för länge sedan treva efter vår hand, vi sträcker inte ut den längre, vi håller i varandra. Det är det enda vi har kvar.

Nätter, flyktiga. Kylan har bitit så djupt i jorden att vinden lyfter snörök mot den knivskarpa himlen. Skaren som en ständigt närvarande rakkniv, den skär i anklar som törs trava genom landskapet. Nätterna är flyktiga, ja, de flyter under isen där jag inte märker dem. Magma under jordskorpan. Vi trampar skare och väntar på jordbävningarna.

Angränsande till det svaga underlaget vilar katter. De vältrar sig långsamt, skuggor som vrids under solens kalla vinterljus. Marken är nybakad, ett krispigt före vänt mot luften, ett mjukt inre dit frosten inte når. Vad som skiljer oss åt, är vad som binder oss samman. Ett säkerhetsfönster mellan min hand och din. Flata kyls de av mot den blankaytan och lämnar fingeravtryck för framtiden att spåra oss med.

Hur kommer det sig att rymden alltid är på kortare distans än du?