Angränsande till det svaga underlaget vilar katter. De vältrar sig långsamt, skuggor som vrids under solens kalla vinterljus. Marken är nybakad, ett krispigt före vänt mot luften, ett mjukt inre dit frosten inte når. Vad som skiljer oss åt, är vad som binder oss samman. Ett säkerhetsfönster mellan min hand och din. Flata kyls de av mot den blankaytan och lämnar fingeravtryck för framtiden att spåra oss med.

Hur kommer det sig att rymden alltid är på kortare distans än du?