lördag 10 november 2007

German Blues och doften av sol mot hud. Jag sitter på ett hotellrum och blickar ut över en horisont som är närmare. Närmare än vad ordet horisont antyder; här är det stadsplanerare och arkitekter som satt gränserna för min blick närmre, placerad himlen längre bort. I städerna förstår jag verkligen varför vi en gång trott att världen slutar med ett kant, fritt fall. Himlen verkar sluta i oändlighet, medan det konkreta tar slut bortom kvarterets fasader.

Det regnar solsken över gatorna, människorna blickar förvånat uppåt, deras blickar passerar mina och fortsätter mot allt det plötsliga blå. Det är alltid sommarlov någonstans på jorden, den vackra insikten meddelades mig genom en slump. Likaså är det just nu sommarlov i de tjugotal nyvarma väsen som passerar på gatan nedanför. Synbart lättade, lyckliga just i stunden. Just nu är det sommarlov i deras hjärtan.

Jag fattar åter ett mjukt grepp om pennan. Mitt sommarlov börjar varje gång jag nuddar med detta gränsdragarverktyg mot de friheter som ytor är för mig. Något jag kan dra gränser på. Och sudda ut.