Hon vandrar mellan husen som om de vände sig om bakom hennes rygg. Det viskar mellan väggarna och viner kring lyktstolparna. Här är rösterna så starka att det blir vindar från tingens munnar när de talar. Viskar och viner, de ropar runt hörnen och smiter åt kring hennes axlar. Hon tar snabba steg, fot framför annan och sätter blicken i nådig vinkel mot ett himlavalv som sedan länge tappat färg och skimmer. Nu är det bara en grå massa, en mössa över världen.

Hennes andetag är effektiva, här slösas inget liv i onödan. Vi måste ju spara på miljön, hon tar ännu snabbare steg och marken vibrerar av fotsteg. Människor från höger och vänster, de regnar som manna de väller upp som syndafloden och kroppar vältrar omkring henne. Berg av kött tornar upp sig och breder ut sig. Kött och blod och hopp. Livet är hoppet om en bättre värld. Någonstans gick det snett och sedan är allt en längtan efter det vackra, det fina, det goda.
- Då vad som är idealt omformas med tid kommer vi aldrig komma fram, tänker hon. Och skyndar på lite mer. Hon snubblar över trottoarkanterna men lyckas hålla sig på fötter. På händerna vantar, i vantarna paraply och telefon. I telefonen ett samtal, någon ringer. Hon svarar.

- Jag är blott hopp, det är allt jag kan vara, det är vad jag skapades ur och det är vad jag för vidare. Sedan lägger hon lägger på.

Jag går över gatorna, jag går över torgen, jag trampar betongen och asfalten och på gång i gång en gång kallade en flicka mig för pojke och trodde jag var sex år yngre än jag var. Det var igår och det var ganska roligt.

Av en slump har jag börjat lära mig dra nya gränser. Samma gränser men nya språk. Penslar och tusch, en mästare som ser upp för att se mig ögonen men blickar ner från en mäktig kunskaps topp på mina första lekfulla drag. Allvarliga drag, jag drar dem som om det vore färgade nålar genom huden, streck som varar för evigt. Kanske är det så, i muskelminnet tar det längre tid att lära om ju fler gånger man övat på det gamla. Lika bra att göra rätt från början.

Det är tunga moln över datorn och mina händer dansar regndans över tangenterna. Måtte orden falla på plats, bokstäverna rada upp sig och punkterna vara med inter än kontra. Nu smälter polerna långsamt och deras klara blödningar närmar sig varandra som två soluppgångar

Jag får ingen ordning på linjerna idag, ikväll, inatt. Gatbrus och brusvatten och jag vänder mig om efter luft. Det blir inga tydliga gränser, inga markeringar på friheten. Inga kontraster, koltrastar, knaster på linan; nu sprakar det i drakögonen och alla åren av blind tro gör sig påminda.

Surfar och halkar. Inga bananskal under fötterna, nu är det bara brunsvart gröt som påstås vara snö. Jag flämtar och krafsar på väggarna, kastar mig mot glasrutorna och studsar tillbaks ner i modden. Men modet är kvar och nyfikenheten. Att våga och vilja.

Te. Smaken av te, när du precis slutat känna den och plötsligt vaknar en smaklök till liv och piper

Te

Ungefär så känns det nu. Jag vill skriva. Skriva om om jag kvävs när jag inte får se bokstäverna bilda kedja framför mig. En kedja mot allt jag avskyr. En kedja där varje ord är lika starkt som alla de andra, lika viktigt. Det stormar i vattenpölarna på gatan men smaken av te tar mig tillbaks till skrivbordet. Arbetsbänken står stadigt och tungt under spåren av alla de projekt som passerat, kaffekopparna har efterlämnat en lyster i den obehandlade träytan.

Tusentals berättelser väntar på upprättelse, det slutgiltiga avgörandet, den sista giljotinen vari jag skall placera alla älsklingar och bebisar som vägrar växa upp. I skrivandet finns det ingen plats för demokrati, ingen nåd och framför allt inget utrymme för kortvariga förälskelser. De hugger vi huvudet av. Av deras döda kroppar gör vi näringslösning som vi matar de levande med.