Hon vandrar mellan husen som om de vände sig om bakom hennes rygg. Det viskar mellan väggarna och viner kring lyktstolparna. Här är rösterna så starka att det blir vindar från tingens munnar när de talar. Viskar och viner, de ropar runt hörnen och smiter åt kring hennes axlar. Hon tar snabba steg, fot framför annan och sätter blicken i nådig vinkel mot ett himlavalv som sedan länge tappat färg och skimmer. Nu är det bara en grå massa, en mössa över världen.

Hennes andetag är effektiva, här slösas inget liv i onödan. Vi måste ju spara på miljön, hon tar ännu snabbare steg och marken vibrerar av fotsteg. Människor från höger och vänster, de regnar som manna de väller upp som syndafloden och kroppar vältrar omkring henne. Berg av kött tornar upp sig och breder ut sig. Kött och blod och hopp. Livet är hoppet om en bättre värld. Någonstans gick det snett och sedan är allt en längtan efter det vackra, det fina, det goda.
- Då vad som är idealt omformas med tid kommer vi aldrig komma fram, tänker hon. Och skyndar på lite mer. Hon snubblar över trottoarkanterna men lyckas hålla sig på fötter. På händerna vantar, i vantarna paraply och telefon. I telefonen ett samtal, någon ringer. Hon svarar.

- Jag är blott hopp, det är allt jag kan vara, det är vad jag skapades ur och det är vad jag för vidare. Sedan lägger hon lägger på.