Te
Ungefär så känns det nu. Jag vill skriva. Skriva om om jag kvävs när jag inte får se bokstäverna bilda kedja framför mig. En kedja mot allt jag avskyr. En kedja där varje ord är lika starkt som alla de andra, lika viktigt. Det stormar i vattenpölarna på gatan men smaken av te tar mig tillbaks till skrivbordet. Arbetsbänken står stadigt och tungt under spåren av alla de projekt som passerat, kaffekopparna har efterlämnat en lyster i den obehandlade träytan.
Tusentals berättelser väntar på upprättelse, det slutgiltiga avgörandet, den sista giljotinen vari jag skall placera alla älsklingar och bebisar som vägrar växa upp. I skrivandet finns det ingen plats för demokrati, ingen nåd och framför allt inget utrymme för kortvariga förälskelser. De hugger vi huvudet av. Av deras döda kroppar gör vi näringslösning som vi matar de levande med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar