Det finns något osagt inom mig. Något som jag brukar tänka alltför långa tankar om och aldrig hitta slutet på förrän det är för sent. Något som väntat i flera år på att få vara med dig, bli tänkt av dig och påverka det som är ditt liv. Jag brukar ta steget ut genom dörren och undra om jag kommer trampa ner på gatans asfalt utanför eller helt enkelt bara fortsätta sätta ner foten genom tomhet, låta kroppen falla efter och sedan tumla handlöst genom evig rymd. Det är sådant man inte kan veta när man sätter ned foten. Om man kommer ta ett steg framåt eller bara ta ett steg ut.
Det var säkert tio år sedan jag på allvar försökte formulera mig. Ganska exakt tio år sedan, faktiskt. Som besluten började dugga kring mina fötter och jag slutade tro på tomten. Detta är en metafor. Egentligen slutade jag tro på tomten tidigare än så.

Ett resultat av att ha yngre syskon blir att man snabbare slutar tro på tomten. Men jag slutade tro på tryggheten. Tomten som en representant för att det som händer i hemmet är något evigt. Jag är barn, de är föräldrar och så är livet. Den dagen som föräldrarna blir dödliga och döden en realitet, något relativt att hänga upp tiden, livet, mot. Den dagen slutar du tro på tomten. Jag gjorde det, i alla fall.
Livet som en realitet blev därmed något annat. Något som kunde, och garanterat, tog slut. Från det ögonblick då jag insåg att döden var ett faktum att förhålla sig till började jag leta efter vägar bort från döden. Norén: Alla talar om döden som om den vore livet. Jag är trött på döden, jag vill bara dö den. Men innan dess, livet.

Jag går ut genom dörren ibland och undrar alltså om jag kommer fortsätta falla eller om jag kommer möta asfalt.

Är det meningen att vi skall komma fram till något svar så är jag inte gjord för att vara med. Då är jag en sten på gatan, något man borstar bort och sopar upp när våren kommit och det inte längre är nödvändigt att hjälpa sladdande bilar och halkande skor på väg framåt istället för åt sidan, neråt. Symptomatiskt, vi lever i en värld som bara vågar se bakåt i speglar, vi vänder oss aldrig om på riktigt, det vågar vi inte.

Det har gått dagar. Det har gått flera år. Men orden rinner fortfarande förbi som på parad. Raka linjer, interpunkterade av kommatering, små officerare som håller leden på plats och markerar. Kommandon i långa rader, för att upprätthålla illusionen av ordning i kaos. Eller snarare; för att upprätthålla det kaos som bara kan existera mot en fondvägg av ordning.

Den enda ordning jag verkligen älskar är postens. Att ord kan läggas på en låda här och om några få dagar vara hemma hos dig. Det är något jag älskar. Men det är också allt.

Fotografier dalar genom rummet. De lägger sig i drivor kring mina fötter, snärjer mig och smälter. Lämnar vårfloder, töar bort, bara de intorkade resterna av silverkorn låter påminna om vad som en gång varit. Mellan dessa andetag simmar tankar omkring. Drömmar, något om människans gräns. Jag söker den. När vi kan förflytta oss över jordens yta och överleva oss fram genom umbäranden, samhällen som mår så bra att de behöver terapeuter för att hjälpa oss besvara varför vi lever, religion för att ge en mening, vart finns då den riktigt vilda västern? Vart beger sin människan för den stillsamma anarkin i att inte behöva bry sig om något, så länge man inte skadar någon annan? Det finns inte längre någon plats för de vars inneboende nomadinstinkt fortfarande har övertaget. Deviansen i människan byggs långsamt men alldeles säkert bort; vårt akvaries glas börjar klarna upp och vi inser att världen där utanför är fylld av obeboelighet. Någon slags avsaknad: vatten.

Nu lever vi i ingen mans land. Härskar gör konventionerna, de socaiala konstruktionerna, navelskådandet och ständigt denna terapi. Detta ständiga ifrågasättande av oss själva, i bristen på konkret värld att ifrågasätta. Vi har forskat oss bortom det mänskliga förståendet och ser allt genom abstraktioner - så långt gågna att de egentligen inte längre hjälper oss för överlevnad. De förbättrar bara ett läge som redan är bra.

Men jag vill inte bra läge, gilla läge, känna på det goda läget och stanna där. Jag vill att det skall vara en utmaning att leva. Att flytta det kroppsliga utanför kroppen - när kroppens överlevnad blir en ständig förflyttning kan också sinnet släppa taget och låta autopilot ta över.