Letar ord. Den kokta knäckens ord. Både smet och deg känns oprecisa för att beskriva knäck i det stadie den befinner sig innan den stelnat i pappersformarna. Har ägnat några timmar av mitt liv åt att göra knäck i microvågsugn. Det är mycket enklare än att göra i kastrull på spisen. Dock kom jag på mig själv med att låta knäck-[vadå?] stelna i kannan innan, försjunken i fundering över vad jag skall kalla knäcken innan den blivit... knäckt.

Undrar vad de stora poeterna skulle ha svarat om jag hade möjlighet att fråga dem.
- Fred på jorden är viktigare än ett precist ord för ofärdig knäck.
Förmodligen något sådant, storsint och storslaget i all sin subtila enkelhet. Själv funderar jag över ordet för ofärdig knäck. Det är så konstigt.

Mot vinden står flaggstänger i parad. Deras vissnande blommor nickar försiktigt i mörkret. Ingen väntar på ljudet; nu hör vi inte när skyttlar passerar. Små nervvrak som seglar i kvav nedanför, ovanför seglar bilder förbi. Själen stampar i sin spilta, längtar ut och tillbaks. Tillbaks in.

Frystorkad energi mot sömnen och dans föreviger. Fotavtrycken som monopol. Här härskar tystnaden. Människans närvaro total; men människornas närvaro blott en aning. Det bör finnas människor här, bakom fasaderna.

Allt som jag är sover sig förbi morgonen, vaknar i gryningen och till en dag som redan är förbi. Människan närvarar redan i morgonen men jag förblir en dagens varelse. En dagen och nattens. De stora sekvensernas livsform.

Morgon och kväll förändrar utsikten. Mot ljuden, världens puls och gränsernas, står jag. Kroppen går i viloläge. Jämna avbrott mot de öppna sinnenas värld. En ständig jakt efter förändring. Skymning, gryning. Konserverat kaffe eller färskt. Långsamheten segrar.

Mina ord stannar allt oftare som känslor. Från magen mot fingerspetsarna eller tåspetsarna. Oftast båda. För inte så länge sedan var det lätt för känslorna att övergå i ord. Någon sorts handling. Men, jag är som förlamad. Pennan har gått i stiljte, det är blankt på skrivkrampens hav.

Förvirring; oförmögen att förstå varför men nu har jag fattat en penna som överlevt tretton och ett halvt års studier. Kanske kan denna fysiska adresslapp in i det undermedvetna frigöra mig från de osynliga bojor som vilar någonstans mellan fingermusklerna och hjärnan.

Så just nu har jag inga vackra ord, inga konstellationer för den inre stjärnhimlen. Istället vardag. A-kassa, kattunge och långa nätter vid havet. Varma klippor mot ryggen, ljumt vatten om fötterna och Vintergatan som en båge av kristaller genom den svarta evigheten.

Vardagen en förvirrad mängd. Något obestämt. En droppe mot handflatan.