Han känner solens hetta mot ryggen och den tjocka luften som måste slitas ner i lungorna. Publiken står som skyltar längs med vägen, färgglada kläder och flaggor som viftas energiskt. Skorna som var så lätta när han prövade dem i butiken limmar sig fast i underlaget, strumporna sitter som svarta järn kring anklarna. Det värker i kroppen, benen känns som om de återgått till den mjuka lera som vissa påstår oss vara skapta av. Öronen har stängt av, de fokuserar på att hålla balansen. Det enda som hörs är hjärtat. Hjärtar som slår. Bultar med tunga stadiga slag som sänder svallvågor genom kroppen. Läpparna är torra men han passerar en skylt som innebär att det är hälften kvar.

Han tar i ännu mera. Ännu mera för uppladdningen har varit för bra, kroppen är motsträvig men den håller ihop, den håller ut. Den ger inte någon mjölksyra. Andningen river ner ytterligare luft i lungorna. Han kämpar mot sig själv. Publiken kämpar mot förväntningarna. Klockan kämpar för att hinna före honom till världsrekordet.

Allt är bara vetskapen om att han gjort det förut. Det kryper lite i musklerna, tecken på den efterlängtade mjölksyran. Så kommer den. Kroppen är en ubåt som sjunker och den skriker av smärta. Han försöker stänga av huvudet men huvudet kämpar för att hålla kontrollen och i sin tur stänga av benen. Han vinner. Benen fortsätter trots att de nu är av lera som försöker röra sig i ett hav av stelnande betong. Publiken skriker av upphetsning när han snubblar till och det är sju kilometer kvar.

-

Det är tre kilometer kvar. Då händer det. Hjärnan ger upp och börjar i ren desperation ösa ut endorfiner i kroppen för att slippa få så mycket stryk av smärtsignalerna som rusar upp genom ryggraden. Han håller ett högt och bra tempo, ett vinnartempo. Ett tempo som slår rekord. Men nu ökar han. Publiken håller andan så att han skall få mera luft att andas. Ingen tror vad de ser men ögonen spärras upp i förvåning och fascination. Handsvett torkas mot byxben och de som har någon att hålla i gör det.

I hans huvud upphör plötsligt världen. Det blir helt tyst. Kroppen så upptagen med att hålla ihop att själen lättar ankar. Själen släpper taget och svävar. Själen som en drake ovanför kroppen, kroppen som ett ankare under själen. Själen har en sax. Själen bestämmer själv, om det är målsnöret eller kontakten med världen den vill klippa.

Han ser ner på kroppen som nu tittar upp emot himlen. Hur den bryter mållinjen och hur publiken kastar sig fram som ett tidvatten. Hur klockan stannar på en omöjlig tid och hur kamerablixtarna plötsligt överröstar solen när ett vrål stiger upp genom himlen. Ett vrål som är groteskt och primalt. Ett vrål som förmedlar ordlösa budskap om att det är bara vi själva som drar gränserna. En gemensamt vrål från hela mänskligheten som triumferar och utmanar världen själv. Ett ursinnesläte som ekar starkt nog att bära själen genom lufthavet för all tid.

Och kroppen reser sig upp från marken, lyfter händerna mot själen och tackar.

Frekvens. Fingrarna i en lång rad som myror på stigen fast det blir ändå bara tuggummitramp för allihop, de trampar mot säker undergång. Det här är Toy story, fast alla dör på slutet.

I låten Explosion! på albumet Brand New Knife från 1997, får en trio tjejer från Japan till några textrader som skulle kunna vara hela albumet och samtidigt min natt. Enter Shonen Knife.

I'm very hungry. Bring me something to eat.
I'm getting angry. Destroy everything.
It's like a battle field.

Visdomar från öborna. Jag var ganska ung när det här bandet plötsligt fanns på skivmarknaden och givetvis hos det fortfarande, ta i trä, lika fullt befintliga som mina fingrar på tangenterna just nu, Dolores i staden där Danmarksfärjorna ligger som gigantiska mjölkpaket i hamnen. Men det doftade västkustrock från ett sextiotal som färgat mina barnsben från föräldrarnas LP-spelare och jag vajade som en flagga i vinden som drog fram över världen. Åtminstone min värld, åtminstone då.

Jag svajar fortfarande i vinden men är inte längre ett ungt träd på kusten. Nu är jag ett löv som svävar på vinden, se mig segla lufthavets strömmar. Jag är ett skimmer på ytan, det som sprakar när din andedräkt fryser till is och faller mot marken.

Och snart är jag slut. Jag sade ju att alla dör på slutet. Men slutet är bara en ny början.