Stockholms Universitet är ett kaos av människor som mest bryr sig om att deras utseende är rätt samt att hinna först till kårexpeditionen. Jag ifrågasätter mitt val. Detta är en plats som vilken annan. Var är renässansmänniskorna, de födda genierna?
Klamrar mig fast vid de små tecknen på instutition jag finner. Lösa hierarkier under himmelens valv. Någon håller i trådarna men ingen verkar veta vilka trådar de håller i. Alla bara drar.

Människor! Vart vi än far blir allt vi rör vid till guld (allt skall mätas, jämföras och slutligen bokföras till den ena eller andras fördel). Människor! Så mycket känslor men utan empati. Sympati eller åtminstone ett erkännande att vi. Vi. Är också. Är alla. Människor!

Militärisk precision och serviceleenden som sedan länge stelnat ikapp med institutionernas betongfundament.

Jag greppar och drunknar - den stela cementen vägrar att sluka mig institutionen människan ! institutionen är ej längre mottaglig likt ett fotografi lever den endast i betraktarens ögon mig själv min egen betraktelse äger jag redan hur skall jag kunna äga något som till och med förvägrar mig avsluta mitt liv nej jag är inte självmordsbenägen jag försöker bara väcka den här byggnade till liv utan död inget liv men här där myriaderna invaderar med sina i högsta grad levande betraktelser upprätthålls institutionen på. gränsen. mellan. livet. och. döden.