Jag tvingar upp en fot. Att bara låta ryggraden ta över rörelsen är inte nog. Foten svajar, drar med sig kroppen, jag svajar och hamnar fånigt i en mellanposition, nästan-rörelse. Passerande tåg. Jag tittar. Fastnar trasslar krossar nästan näsan mot asfalten men foten hinner ta emot och jag snubblar istället. För den telefontalande rösten bakom mig ser bara ett långsamt steg som avslutas med en skrapning av skosula mot underlag men

jag tar stegen ned från perrongen och går ut till vänster. Till höger. Blicken mot fötterna, högre volym, högre volym! Jag måste dränka alla sinnesintryck, jag tar upp en bok och trots mörkret försöker jag tyda de suddiga sidorna. Men inget hjälper. Passerande tåg. Dessa uppdaterade silverpilar placerar sig en efter en i min torso, buk och hals. Stäkar av sinnet, drar gränser genom havet och skär rakt genom de dunster jag slår upp kring öron och ögon för att slippa intrycken. Jag skrapar med rösten, med fötterna i marken, med naglarna mot huden och skriver men

passerande tåg. De skrapar fast alldeles för snabbt de skriker och jag känner sårskorpor fortfarande färska nog fortfarande fuktiga slitas upp och ljudet av passerande tåg resonerar i min kropp resonerar med mig söker försoning men jag förskonas. Jag trimmar riggen styvt och stöttar, rätt så! Ryggen rät och kläderna spända över axlarna, över benen och kring midjan. Spända axlar och bälten och hårt snörda skor. Lämnar inget åt slumpen men

Anna Ternheim tar långsamma andetag genom högtalarna och det sjunger i rummet; en röst som minner alltför mycket, speglar ett liv som jag gjort till mitt eget. Här väller kroppen ut över sängkanten och ner i ett par tofflor som hasar sig över trösklarna och hindrar min från att lyfta från golvet. Jag känner ingen glädje, de leenden jag ger känns konstiga, konstlade. Här vänder sig ingen om i dörren och ser på mig innan stegen ekar ut i trapphuset. Det är sorgens doft jag söker vädra ut med min ständigt öppna dörr.

Tröstlöst hämtar jag andan med musik och ändlösa hyllmeter böcker. Världen vänder mig ryggen och jag överväger mellan raderna att låta dörren vara stängd när vinden drar den igen nästa gång. Varför låta något stå öppet, varför fortsätta lura och locka fram ett hopp som ändå sviker, svider. Sårar och skär där tiden redan lämnat spår och strött salt över åkrarna.

Här frodas blott en önskan bort. Ett sista stilla andetag mot taket och sedan vila. Men istället hämtar jag nya andetag, tvingar mig till kontakt med vänner, vältrar fötterna ur de ständiga tofflorna och sätter ner dem bestämt på marken. Jag går på knivar genom världen tills jag inte orkar och då återvänder jag till det hål i marken dit ingen sol verkar vilja.

Det är värmen och vänskapen jag söker locka in med min ständigt öppna dörr. Det är så lite jag saknar men det är hela världen jag längtar efter och den vägrar sig hit, hit där toner av sönderspelade skivor slår emot tofflorna. Vågor på en strand som för länge sedan gav upp hoppet och lät mörkret ta överhanden i en stilla önskan om att stjärnorna ska visa sig på himlavalvet. Det, om något, vore en tröst nu när de enda stjärnor jag ser är glittret i regnet som väter mitt hår och smetar ut ansiktsdragen, drar ögonen med sig ned i marken, golvet, trösklarna.