måndag 27 december 2010

Jag i cirklar under isen. Den krackelerar och visar bilden av Houdini i Detroit. Vi simmar i varandras spegelbilder, Houdini och jag. Genom isen går solen upp och ned, under oss flyr fisken störningen i deras inkapslade värld. Vinden frostar mitt fönster mot himlen, snörök far över skorpan på sjön och Houdini skrattar åt mig.

fredag 17 september 2010

Tystnaden rullar mellan väggarna. Den porlar runt de pålar som möblerna slår ner i golvet, bordsben och soffben och hyllben och tassar och fötter. Rullar ut genom balkongdörren och faller. En skugga över husväggen, är det tystnaden eller solnedgången som hänger under balkongen?

Jag breder ut mig över ytorna. För lite människa över för mycket yta, tunt tunt och jag täcker inte, trots att jag stryker flera gånger med händerna över bordet, baren, dörrkarmarna. Jag blir bara en vålnad på fotografiet, något som rört sig genom exponeringen. En spöke i min egen värld - finns jag?

tisdag 8 juni 2010

Fräknar och sängläge, han vänder ryggen mot solen trots att den filtreras genom fönsterglas. Ljuset i bågar, det vrider sig in under täcket och kittlar mellan ögonen.
Nysningar och vattenglas och små gula monster som invaderar hela kroppen. Störningar i precist balanserad biologi. Pendeln slungas utåt, sökandet efter zenit fortgår.

- Jag ligger där jag låg och jag ser vad jag såg. Fortfarande svarta prickar framför ögonen. Ännu inga spår efter min framtid.

Självklarheter. Han slår en baklängeskullerbytta och landar på fötterna, på golvet, i rummet. Springer, redan, ned för trapporna och ut genom dörren, nedför slänten och ut på ängen. Hoppar och landar på fötterna, på jorden. Undrar om han rubbade något med sina skutt.

måndag 22 mars 2010

Interlude

Bring me anything
bring me tied hands
and your deepest fears

bring me cigarettes
bring me heartbeats
and stolen vehicles

bring me anything
bring me your soul on a plate
all those things will decide your fate
because I am god
who are you
I am god
and what is this?

måndag 1 februari 2010

Det finns något osagt inom mig. Något som jag brukar tänka alltför långa tankar om och aldrig hitta slutet på förrän det är för sent. Något som väntat i flera år på att få vara med dig, bli tänkt av dig och påverka det som är ditt liv. Jag brukar ta steget ut genom dörren och undra om jag kommer trampa ner på gatans asfalt utanför eller helt enkelt bara fortsätta sätta ner foten genom tomhet, låta kroppen falla efter och sedan tumla handlöst genom evig rymd. Det är sådant man inte kan veta när man sätter ned foten. Om man kommer ta ett steg framåt eller bara ta ett steg ut.
Det var säkert tio år sedan jag på allvar försökte formulera mig. Ganska exakt tio år sedan, faktiskt. Som besluten började dugga kring mina fötter och jag slutade tro på tomten. Detta är en metafor. Egentligen slutade jag tro på tomten tidigare än så.

Ett resultat av att ha yngre syskon blir att man snabbare slutar tro på tomten. Men jag slutade tro på tryggheten. Tomten som en representant för att det som händer i hemmet är något evigt. Jag är barn, de är föräldrar och så är livet. Den dagen som föräldrarna blir dödliga och döden en realitet, något relativt att hänga upp tiden, livet, mot. Den dagen slutar du tro på tomten. Jag gjorde det, i alla fall.
Livet som en realitet blev därmed något annat. Något som kunde, och garanterat, tog slut. Från det ögonblick då jag insåg att döden var ett faktum att förhålla sig till började jag leta efter vägar bort från döden. Norén: Alla talar om döden som om den vore livet. Jag är trött på döden, jag vill bara dö den. Men innan dess, livet.

Jag går ut genom dörren ibland och undrar alltså om jag kommer fortsätta falla eller om jag kommer möta asfalt.
Är det meningen att vi skall komma fram till något svar så är jag inte gjord för att vara med. Då är jag en sten på gatan, något man borstar bort och sopar upp när våren kommit och det inte längre är nödvändigt att hjälpa sladdande bilar och halkande skor på väg framåt istället för åt sidan, neråt. Symptomatiskt, vi lever i en värld som bara vågar se bakåt i speglar, vi vänder oss aldrig om på riktigt, det vågar vi inte.
Det har gått dagar. Det har gått flera år. Men orden rinner fortfarande förbi som på parad. Raka linjer, interpunkterade av kommatering, små officerare som håller leden på plats och markerar. Kommandon i långa rader, för att upprätthålla illusionen av ordning i kaos. Eller snarare; för att upprätthålla det kaos som bara kan existera mot en fondvägg av ordning.

Den enda ordning jag verkligen älskar är postens. Att ord kan läggas på en låda här och om några få dagar vara hemma hos dig. Det är något jag älskar. Men det är också allt.
Fotografier dalar genom rummet. De lägger sig i drivor kring mina fötter, snärjer mig och smälter. Lämnar vårfloder, töar bort, bara de intorkade resterna av silverkorn låter påminna om vad som en gång varit. Mellan dessa andetag simmar tankar omkring. Drömmar, något om människans gräns. Jag söker den. När vi kan förflytta oss över jordens yta och överleva oss fram genom umbäranden, samhällen som mår så bra att de behöver terapeuter för att hjälpa oss besvara varför vi lever, religion för att ge en mening, vart finns då den riktigt vilda västern? Vart beger sin människan för den stillsamma anarkin i att inte behöva bry sig om något, så länge man inte skadar någon annan? Det finns inte längre någon plats för de vars inneboende nomadinstinkt fortfarande har övertaget. Deviansen i människan byggs långsamt men alldeles säkert bort; vårt akvaries glas börjar klarna upp och vi inser att världen där utanför är fylld av obeboelighet. Någon slags avsaknad: vatten.

Nu lever vi i ingen mans land. Härskar gör konventionerna, de socaiala konstruktionerna, navelskådandet och ständigt denna terapi. Detta ständiga ifrågasättande av oss själva, i bristen på konkret värld att ifrågasätta. Vi har forskat oss bortom det mänskliga förståendet och ser allt genom abstraktioner - så långt gågna att de egentligen inte längre hjälper oss för överlevnad. De förbättrar bara ett läge som redan är bra.

Men jag vill inte bra läge, gilla läge, känna på det goda läget och stanna där. Jag vill att det skall vara en utmaning att leva. Att flytta det kroppsliga utanför kroppen - när kroppens överlevnad blir en ständig förflyttning kan också sinnet släppa taget och låta autopilot ta över.

måndag 18 januari 2010

Allt som klarnat i snövit blick bländades till slut och nu är det jordfärger, dova och buttert placerade av en misshandlad natur. Söliga sår vars sorgkanter vittnar om människans hård slag mot denna liggande gigant. Vi är parasiter, vi biter inte i handen som föder oss. Vi letar oss in i torrsprickorna, in i cellerna där vi förvränger och förvrider. Cancer breder ut sig i vårt smutsiga bakvatten och dessa ändlösa vidder av brinnande sopor fyller igen som gul var. Dålig läkning, här helar ingen kungshand.
Du då?
Jag, då.
Jag, då kristall återgår till vätska och allt är bara vatten, vanligt vatten, vigt löper det genom världen och sköljer. Rensar och tvättar.
Tvättar? Är vi smutsiga?
Om vi är smutsiga; vad för rätt har vi att vara rena?
Skorna smaskar sig genom den blöta sörjan på gatorna, i förändringen vaknar kroppen till liv. Jag vänder och vrider på kläderna för att få mesta möjliga värme ur minsta möjliga kroppstemperatur. Här handlar det om överlevnad. Men det är inte temperaturen som fryser mig, den globala uppvärmningen omfamnar mig inifrån. Ett ursinne över förlorade världar, som vi överlever oss fram igenom. Igenom, inte med. Världen slutade för länge sedan treva efter vår hand, vi sträcker inte ut den längre, vi håller i varandra. Det är det enda vi har kvar.

lördag 9 januari 2010

Nätter, flyktiga. Kylan har bitit så djupt i jorden att vinden lyfter snörök mot den knivskarpa himlen. Skaren som en ständigt närvarande rakkniv, den skär i anklar som törs trava genom landskapet. Nätterna är flyktiga, ja, de flyter under isen där jag inte märker dem. Magma under jordskorpan. Vi trampar skare och väntar på jordbävningarna.

fredag 1 januari 2010

Angränsande till det svaga underlaget vilar katter. De vältrar sig långsamt, skuggor som vrids under solens kalla vinterljus. Marken är nybakad, ett krispigt före vänt mot luften, ett mjukt inre dit frosten inte når. Vad som skiljer oss åt, är vad som binder oss samman. Ett säkerhetsfönster mellan min hand och din. Flata kyls de av mot den blankaytan och lämnar fingeravtryck för framtiden att spåra oss med.

Hur kommer det sig att rymden alltid är på kortare distans än du?