Det sprakar mellan hjärnhalvorna och efterdyningarna rullar ut genom nervsystemet som hjärtslag, andetag och... ja. Vad det nu är som kontrolleras av hjärnan. Till exempel levern. Får den också signal från hjärnan? Har svårt att tro det. Den kan ju transplanteras... men det kan ju visserligen hjärtan också. I vilket fall. Levern. Den liksom ligger bara där vid magsäcken och göttar sig i bukvärmen. Filtrera blod, jo jag tackar. Suger ut näring! En parasit, en förväxt blodigel i symbios med kroppen.

Det sprakar alltså mellan hjärnhalvorna och jag undrar vad det är. Något kliar i fingrarna och fötterna knuffar svagt mot golvet och får fåtöljen jag är placerad i att gunga mjukt. I takt med katternas tilltagande snarkningar smattrar tangenterna under mina bioelektriska sidoeffekter. Muskelrörelser. Fingrar som bryskt kysser tangenterna med en kärlek som inte ens är platonisk. Det här är primalt, en relation för det kallt beräknande djuriska och ursinnigt passionerade förnuftet som båda kastar sig mot varandra och tar strupgrepp. "Allt vi kan göra är att strypa varandra, om än långsamt." Lars Norén. Den mannen har många skruvar lösa. Tur att han skruvar ihop teater av dem och förhoppningsvis inget annat.

Mellan väggarna står dammkornen givakt i strålar av månljus. Det letar sig in över golvet och upp över katterna som ligger som små luddiga upphöjningar på mattan i mitt rum. Deras ögon blänker matt när de kisar mot mig. Jag stör dem med min dans, de skakar unisont svans åt mitt hyss. Skriva, så här sent på natten. Jag skriver. Fragmenterat.

Och när orden blir för skarpa, metallen svalnar, så låter jag glöden i brasan ta över. Glöd utanför kroppen istället för innanför är också bra. Det är någonting med vinterkylan som suger ut en annan sorts eld ur tangentbordet än sommarhalvårets brinnande ögon och själ. Frostig andedräkt, andetagen spinner små moln av sockervadd framför mig som långsamt löser sig i lufthavet. Det är stora himlar över haven och stjärnbilderna tar sig försiktigt loss, stjärnorna som häftstift. Skuggorna rör sig genom rymden men våra blickar och våra fantasier tvingar dem tillbaks till sina positioner. Som fördomar häftar vi fast dem mot det svarta med stjärnor. Själen i en bild innan den är ritad; den är fri och utan form. Sedan drar vi gränserna och binder själen lika fast som gårdagens födelsedagsbarn satt på sitt kors. Spikad.

Men jag skriver nu! Ännu vet jag inte vad det skall bli av alla orden men de flyter ur mina händer som vatten mellan fingrarna när man tvättar händerna. Smutsiga ord först, sedan rena, ljusa och lätta. Man måste skrapa bort det rostiga men under glänser metallen, ren och blank. Ord som lyser.

Panelen i taket är lika rak som när den en gång sattes upp. Obehandlade men i längsgående mönster frästa brädor som inte alls ger någon lägenhetskänsla. På hela taget en sorts innertak jag inte sett någon annanstans. Nu när jag tänker på det kan jag inte låta bli att fundera på om även väggarna, golven, möblerna... om inte allt är sådant som jag inte sett på någon annan plats. Insikten om varför den här känslan infinner sig kommer inte komma förrän imorgon. Tills dess skall jag förundras över tingens unicitet i världsalltet.

Mitt allra första minne är hur min pappa bär mig till nappburken. Jag hade en sådan, en transparent rund plastburk med oranga små blommor på och ett matchande orangt lock. Rundat, så att det såg ut som en stiliserad champinjon när locket var på. I den fanns tre nappar. En för munnen och en för varje hand. Jag var tydligen ett taktilt barn, som skulle ha nappar i händerna att ligga och fingra på.

Mitt andra minne är från föräldrarnas båt. Hur det kändes att bli lyft över från bryggan, den märkliga känslan av att hela världen vred och krängde omkring oss, jag satt ju på golvet. Då är det inte jag som gungar i alla fall. Men världen betedde sig ohyfsat och kränge och slängde. Sitt stilla i båten, men utanför båten får man tydligen bete sig som man vill. Varför jag kastade i min älskade nallebjörn, så att åtminstone nallen skulle få känna friheten. Nallen sjönk i havet, pappa vände båten och mamma tittade och tittade men nallen var bortom all första andra tredje och fjärde hjälp som kunde ges ett gosedjur. Jag var otröstlig. Otrösten minns jag inte, det blev nog något slags trauma där för minnet tar också slut med att nallen inte blev fri. Nallen sjönk. För sakens skull bör nämnas att jag inte har ett traumatiskt ärr i själen från detta, på senare dagar förstår jag varför den sjönk och att nallen förmodligen är friare än någonsin. En stor del av min terapi var att upprepade gånger se på Disneys version av Den lilla sjöjungrun och tänka att nalle förmodligen ägnar sina dagar åt att hänga med tvättmedelsbruden och det som jag aldrig riktigt har förstått är en fantastisk satir på sveriges kung. Treudd. Tre kronor. Du fattar?

Mitt tredje minne är ett flygplan. Högt, högt upp. Ett långt kritstreck som flygplanet ritar upp över himlavalvet. Hade jag varit religiöst lagt hade jag förmodligen tänkt att gud har tråkigt i sitt målande Den Stora Tavlan Världen och bestämde sig för att
A. Sudda ut en bit himmel
B. Rita ett vitt streck över den
Men som anat var jag inte religiöst lagd och därför antog jag, detta minns jag tydligast, att jag tyckte flygplanet var en spjuver som ritade streck över himlen sådär helt okynnigt. Dessutom ville jag, av okänd anledning, springa efter och peka på det så fort det kom ett. Detta lär nämligen, enligt föräldrars utsaga, ha hänt varje gång ett flygplan upptäcktes av barn-mig. Kanske har det något att göra med att jag tre månader gammal flög i tjugofyra timmar med tre blöjor, för säkerhets skull. Mina föräldrar fick en son. Jag fick urinvägsinfektion.

Hon vänder sig som ett vingslag i dörren.

Jag ville bara säga det.
Jaha. Okej ja men.. ja.
Förlåt.
Förlåt.

Och så går hon. Han är kvar på golvet i en liten hög av självmordstankar. Den petar på sig själv och gnyr. En annan del av högen vill gå upp i soffan och en tredje del vill våldtäktsduscha sådär med kläderna på och i fosterställning men han får tyst på alla rösterna och stannar kvar.

Jaha och nu då? Ja nu undrar ni väl varför jag varken gör si eller så utan bara ligger här som ett förtorkat russin och tycker synd om mig själv? Jo det skall jag säga er att det är precis vad jag tänker fortsätta med i exakt femtio andetag till.

Han tar femtio andetag, minus det som han använde för att lugnt meddela rummet vad han tänkte göra. Då hörs steg utanför dörren. Den är fortfarande inte stängd.

Ska du ligga kvar här länge till?
Nej.
Är det inte kallt?
Nej.
Men du... lilla du...
Liten och liten. Jag är liten men ganska stor.
Kom nu.

Han reser sig upp och följer henne ut i det andra rummet. Det droppar ur kranen ner i diskhon och dropparna går bara lite långsammare än sekundvisaren från väggklockan. Utanför droppar det inte alls. Solen spretar in mellan de öppnade persiennerna och leker med några dammkorn.

De gör te. De dricker teet. De gör mer te. De dricker teet. De röker cigaretter på altanen och de tittar på hur solen ersätts av stjärnor. De gör mer te. Sedan älskar de lugnt och stilla.

Förstår du inte hur mycket jag tycker om dig?
Du älskar mig inte.
Jag älskar dig, fast jag är rädd för hur mycket.
Hur mycket då?
Jag är rädd.
Jag älskar dig.
Hur mycket som helst.
Hur mycket som helst. Väldigt mycket. Förmodligen oändligt stor kärlek i evig tid.
Det finns alltid tid. Det blir himla länge. Väldigt mycket himla länge är himla väldans mycket.
Precis så.
Jag älskar dig med. Precis så. Oändligt, evigt.
Jag är glad över att du äntligen säger det. Imorgon skulle jag tagit på mig skorna för sista gången. Men nu står de där, bredvid dina. Och det vill jag.
Du gör mig lycklig.
Om någon hade sett oss nu hade de skrattat åt hur patetiskt vårt samtal är.
Är inte. Kärlek är allvarligt. Kärlek, liv och död. Allvarligt. Diskbänksallvarligt.

De skrattar, åt sig själva och att ingen faktiskt ser eller hör dem just nu. Sedan älskar de igen. Svalt och med en tystnad som får isen i lakanen att lossa och smälta. Till slut frasar inga lakan alls, och det enda som hörs är andetag långa som årstider.

Det bryts nya vägar i kroppen inatt. Något som vaknar till liv, jag andas genom luftvägar som inte bär doften av tobak. Märkligt men samtidigt väldigt avslappnande. Abstinensen är blott en fågel som viskar, på min axel känner jag fötternas grepp och näbben nyper mig i örsnibben för att påminna om att ögonen sitter på framsidan av huvudet för att de är gjorda för att se just framåt. Bakom mig sjunker en bit av mitt liv in i en grå rök.

Tangenterna lockar mig nu, jag dansar över dem. Grönbete, det är vår inombords och jag vet att sommaren kommer räcka åtminstone tills januaris inträde. Dessutom detta vintersolstånd, denna stora vändpunkt. Som om någonting väcks till liv mellan lungorna och sätter två stora vänliga men bestämda händer i ryggen på mig och manar mig framåt. Fingrarna kysser tangenterna som om varje bokstav vore en bit otrampad snö och jag låter mig svepas med genom detta regn, ett smattrande fast inga trumpeter eller kulsprutor. Här är bara ordens stilla gång som ett rytmiskt dunkande genom morgondiset. Fåglar som sakta svävar ut över klipporna och in i horisonten.

Varje gång jag återvänder till platsen där mina drömmar en gång sattes som små frön, slår de försiktigt ner sina rötter i Landet Bortom Tunnlarna och de ting som finns här. Andas in den salta luften och byter den mot det som kommer från andra sidan. Bortom kullarna och haven. Det jag tar med mig tillbaks blir långsamt en del av den här platsen och jag spänner min ryggrad som en bro genom tid och rum. Över land och hav stiger sinnet och jag blir allt och allt blir jag.

En frånvaro som i den som man lämnat bakom sig. Jag lämnade den verkligen bakom mig denna gången. Allihop, nästan. Bara några få med mig, i en väska. Hit. Där korparna sänker sig som en filt över torget. Vågor slår mot kajkanterna, avlägsna ekon av skepp som för länge sedan lagt till och ut. Här härskar just nu mörkret över stjärnorna. Stjärnor som syns, till skillnad från det som är hem. Hemma lyser inga stjärnor, de är konkurrensutsatta av staden. Men här råder ännu samspel mellan naturens och människornas lag och kraft. Om dagarna härskar vi under solen, om natten härskar naturen. Över våra kroppar och den plats där några tusen av oss valt att bo.

Frånvaron tydlig när jag steg upp imorse. Då fanns det plötsligt inga val. Bara ett val och detta valet blev därmed det enda rätta. Skuggan av tidigare val, när jag packade väskan, skänker viss tillfredsställelse över att jag åtminstone påverkat min nuvarande bristsituation. Eller brist. Brist på brist, snarare. Behovet är det nya behovet. Jag har inga andliga behov att tillfredsställa här, desto påtagligare de världsliga.

Ännu en gång kläder. Ett återkommande perspektiv på verkligheten, dessa färgade, spunna, vävda och sydda ting. Denna gången deras frånvaro.

Något för själen, något om en vitare vinter, något om ljus som aldrig glittrade i snö som aldrig föll, något om kärlek som tinar upp ett litet hål i skaren. Något om en människa som sätter ett frö i den kalla jorden. Något om längtan och något om att vänta vänta vänta men vilja vilja vilja.

I mitt väderkvarnsfäktande har jag ännu inte lyckats få pli på garderoben, eller halsduken för den delen. Det dväljs ett monster därinne, innanför garderobsdörren. Jag förstår inte vad det vill ha, jag matar det med nytvättade kläder och det bara morrar åt mig. Speciellt på morgonen, då vill det inte alls lämna ifrån sig, kläder ramlar ut och jag tar på mig dem i förvissning om att om jag börjar bråka med monstret slutar det i total klädanarki.