En frånvaro som i den som man lämnat bakom sig. Jag lämnade den verkligen bakom mig denna gången. Allihop, nästan. Bara några få med mig, i en väska. Hit. Där korparna sänker sig som en filt över torget. Vågor slår mot kajkanterna, avlägsna ekon av skepp som för länge sedan lagt till och ut. Här härskar just nu mörkret över stjärnorna. Stjärnor som syns, till skillnad från det som är hem. Hemma lyser inga stjärnor, de är konkurrensutsatta av staden. Men här råder ännu samspel mellan naturens och människornas lag och kraft. Om dagarna härskar vi under solen, om natten härskar naturen. Över våra kroppar och den plats där några tusen av oss valt att bo.

Frånvaron tydlig när jag steg upp imorse. Då fanns det plötsligt inga val. Bara ett val och detta valet blev därmed det enda rätta. Skuggan av tidigare val, när jag packade väskan, skänker viss tillfredsställelse över att jag åtminstone påverkat min nuvarande bristsituation. Eller brist. Brist på brist, snarare. Behovet är det nya behovet. Jag har inga andliga behov att tillfredsställa här, desto påtagligare de världsliga.

Ännu en gång kläder. Ett återkommande perspektiv på verkligheten, dessa färgade, spunna, vävda och sydda ting. Denna gången deras frånvaro.