Det sprakar mellan hjärnhalvorna och efterdyningarna rullar ut genom nervsystemet som hjärtslag, andetag och... ja. Vad det nu är som kontrolleras av hjärnan. Till exempel levern. Får den också signal från hjärnan? Har svårt att tro det. Den kan ju transplanteras... men det kan ju visserligen hjärtan också. I vilket fall. Levern. Den liksom ligger bara där vid magsäcken och göttar sig i bukvärmen. Filtrera blod, jo jag tackar. Suger ut näring! En parasit, en förväxt blodigel i symbios med kroppen.

Det sprakar alltså mellan hjärnhalvorna och jag undrar vad det är. Något kliar i fingrarna och fötterna knuffar svagt mot golvet och får fåtöljen jag är placerad i att gunga mjukt. I takt med katternas tilltagande snarkningar smattrar tangenterna under mina bioelektriska sidoeffekter. Muskelrörelser. Fingrar som bryskt kysser tangenterna med en kärlek som inte ens är platonisk. Det här är primalt, en relation för det kallt beräknande djuriska och ursinnigt passionerade förnuftet som båda kastar sig mot varandra och tar strupgrepp. "Allt vi kan göra är att strypa varandra, om än långsamt." Lars Norén. Den mannen har många skruvar lösa. Tur att han skruvar ihop teater av dem och förhoppningsvis inget annat.

Mellan väggarna står dammkornen givakt i strålar av månljus. Det letar sig in över golvet och upp över katterna som ligger som små luddiga upphöjningar på mattan i mitt rum. Deras ögon blänker matt när de kisar mot mig. Jag stör dem med min dans, de skakar unisont svans åt mitt hyss. Skriva, så här sent på natten. Jag skriver. Fragmenterat.