Det bryts nya vägar i kroppen inatt. Något som vaknar till liv, jag andas genom luftvägar som inte bär doften av tobak. Märkligt men samtidigt väldigt avslappnande. Abstinensen är blott en fågel som viskar, på min axel känner jag fötternas grepp och näbben nyper mig i örsnibben för att påminna om att ögonen sitter på framsidan av huvudet för att de är gjorda för att se just framåt. Bakom mig sjunker en bit av mitt liv in i en grå rök.

Tangenterna lockar mig nu, jag dansar över dem. Grönbete, det är vår inombords och jag vet att sommaren kommer räcka åtminstone tills januaris inträde. Dessutom detta vintersolstånd, denna stora vändpunkt. Som om någonting väcks till liv mellan lungorna och sätter två stora vänliga men bestämda händer i ryggen på mig och manar mig framåt. Fingrarna kysser tangenterna som om varje bokstav vore en bit otrampad snö och jag låter mig svepas med genom detta regn, ett smattrande fast inga trumpeter eller kulsprutor. Här är bara ordens stilla gång som ett rytmiskt dunkande genom morgondiset. Fåglar som sakta svävar ut över klipporna och in i horisonten.

Varje gång jag återvänder till platsen där mina drömmar en gång sattes som små frön, slår de försiktigt ner sina rötter i Landet Bortom Tunnlarna och de ting som finns här. Andas in den salta luften och byter den mot det som kommer från andra sidan. Bortom kullarna och haven. Det jag tar med mig tillbaks blir långsamt en del av den här platsen och jag spänner min ryggrad som en bro genom tid och rum. Över land och hav stiger sinnet och jag blir allt och allt blir jag.