Tågtankar. De blir aldrig riktigt som man tänkt sig. Skakningarna når upp genom golvet, rälsens ojämnheter gör sig ett namn på himlen som suddas ut. Det finns en modifikation, för att få materialet från en okej digital filmkamera att likna det från en riktig. En med slutare. I korthet går metoden ut på att man vibrerar en kameralins framför digitalkamerans eget öga. Vad som borde bli sämre blir bättre. För mig verkar det ungefär lika logiskt som att äta gul snö och tänka att det är öl. Funkar dåligt.

Men nu tappar vi greppet om ämnet. Tågtankar. Liksom tågtankarna sällan låter sig stanna upp och vila så rister det i raderna när de skall abstraheras. Här kokar vi inte ner något till en smörig fond, nu handlar det om reducering där doften är det viktiga. Förnimmelsen av vad som pågår någon annan stans, djupt nere i grytan.

Världen passerar horisontellt. I en mycket onaturlig hastighet rullar vi fram över järnvägen och till och med träden verkar förolämpade av människans framfart. De växer snett upp ur jorden, så jävla oseriöst alltså. Att rusa fram. Vi söker efter svar som finns för våra ögon. Alldeles för våra ögon sitter svaren, glasklara och så vackert abstraherade att de inte stör mer än ett par glasögon du burit hela livet. Du märker inget alls, det gör inte jag heller. Vi rider bara med i onaturligheten och låtsas som att det regnar.

Hennes ord har vilat i flera år. Torra och hårda tänds de, fyrbåk från jordens silhuett. Dessa vulkaner slår sig upp genom atmosfären och sprider sin värme i pulser. Jag betraktar dem från andra sidan havet och beundrar de starka flammorna, den vita röken. Tänder cigaretter och ser hur de sakta bränner bort mina flimmerhår. Med orden i sinnet, hennes ord, färdas jag genom en dag och en natt. Resan avslutas i ett askfat, i en längtan efter vila. Hon drar sina gränser med vita linjer över det stora svarta. Punkterna lyser i svart rymd. Här är det alltid mitt i natten men i skenet från brinnande själar speglar jag mig i fönstret och ser mitt spöke i ögonen.