Hon vänder sig som ett vingslag i dörren.

Jag ville bara säga det.
Jaha. Okej ja men.. ja.
Förlåt.
Förlåt.

Och så går hon. Han är kvar på golvet i en liten hög av självmordstankar. Den petar på sig själv och gnyr. En annan del av högen vill gå upp i soffan och en tredje del vill våldtäktsduscha sådär med kläderna på och i fosterställning men han får tyst på alla rösterna och stannar kvar.

Jaha och nu då? Ja nu undrar ni väl varför jag varken gör si eller så utan bara ligger här som ett förtorkat russin och tycker synd om mig själv? Jo det skall jag säga er att det är precis vad jag tänker fortsätta med i exakt femtio andetag till.

Han tar femtio andetag, minus det som han använde för att lugnt meddela rummet vad han tänkte göra. Då hörs steg utanför dörren. Den är fortfarande inte stängd.

Ska du ligga kvar här länge till?
Nej.
Är det inte kallt?
Nej.
Men du... lilla du...
Liten och liten. Jag är liten men ganska stor.
Kom nu.

Han reser sig upp och följer henne ut i det andra rummet. Det droppar ur kranen ner i diskhon och dropparna går bara lite långsammare än sekundvisaren från väggklockan. Utanför droppar det inte alls. Solen spretar in mellan de öppnade persiennerna och leker med några dammkorn.

De gör te. De dricker teet. De gör mer te. De dricker teet. De röker cigaretter på altanen och de tittar på hur solen ersätts av stjärnor. De gör mer te. Sedan älskar de lugnt och stilla.

Förstår du inte hur mycket jag tycker om dig?
Du älskar mig inte.
Jag älskar dig, fast jag är rädd för hur mycket.
Hur mycket då?
Jag är rädd.
Jag älskar dig.
Hur mycket som helst.
Hur mycket som helst. Väldigt mycket. Förmodligen oändligt stor kärlek i evig tid.
Det finns alltid tid. Det blir himla länge. Väldigt mycket himla länge är himla väldans mycket.
Precis så.
Jag älskar dig med. Precis så. Oändligt, evigt.
Jag är glad över att du äntligen säger det. Imorgon skulle jag tagit på mig skorna för sista gången. Men nu står de där, bredvid dina. Och det vill jag.
Du gör mig lycklig.
Om någon hade sett oss nu hade de skrattat åt hur patetiskt vårt samtal är.
Är inte. Kärlek är allvarligt. Kärlek, liv och död. Allvarligt. Diskbänksallvarligt.

De skrattar, åt sig själva och att ingen faktiskt ser eller hör dem just nu. Sedan älskar de igen. Svalt och med en tystnad som får isen i lakanen att lossa och smälta. Till slut frasar inga lakan alls, och det enda som hörs är andetag långa som årstider.