Frekvens. Fingrarna i en lång rad som myror på stigen fast det blir ändå bara tuggummitramp för allihop, de trampar mot säker undergång. Det här är Toy story, fast alla dör på slutet.

I låten Explosion! på albumet Brand New Knife från 1997, får en trio tjejer från Japan till några textrader som skulle kunna vara hela albumet och samtidigt min natt. Enter Shonen Knife.

I'm very hungry. Bring me something to eat.
I'm getting angry. Destroy everything.
It's like a battle field.

Visdomar från öborna. Jag var ganska ung när det här bandet plötsligt fanns på skivmarknaden och givetvis hos det fortfarande, ta i trä, lika fullt befintliga som mina fingrar på tangenterna just nu, Dolores i staden där Danmarksfärjorna ligger som gigantiska mjölkpaket i hamnen. Men det doftade västkustrock från ett sextiotal som färgat mina barnsben från föräldrarnas LP-spelare och jag vajade som en flagga i vinden som drog fram över världen. Åtminstone min värld, åtminstone då.

Jag svajar fortfarande i vinden men är inte längre ett ungt träd på kusten. Nu är jag ett löv som svävar på vinden, se mig segla lufthavets strömmar. Jag är ett skimmer på ytan, det som sprakar när din andedräkt fryser till is och faller mot marken.

Och snart är jag slut. Jag sade ju att alla dör på slutet. Men slutet är bara en ny början.