Allt som klarnat i snövit blick bländades till slut och nu är det jordfärger, dova och buttert placerade av en misshandlad natur. Söliga sår vars sorgkanter vittnar om människans hård slag mot denna liggande gigant. Vi är parasiter, vi biter inte i handen som föder oss. Vi letar oss in i torrsprickorna, in i cellerna där vi förvränger och förvrider. Cancer breder ut sig i vårt smutsiga bakvatten och dessa ändlösa vidder av brinnande sopor fyller igen som gul var. Dålig läkning, här helar ingen kungshand.

Du då?
Jag, då.
Jag, då kristall återgår till vätska och allt är bara vatten, vanligt vatten, vigt löper det genom världen och sköljer. Rensar och tvättar.
Tvättar? Är vi smutsiga?
Om vi är smutsiga; vad för rätt har vi att vara rena?

Skorna smaskar sig genom den blöta sörjan på gatorna, i förändringen vaknar kroppen till liv. Jag vänder och vrider på kläderna för att få mesta möjliga värme ur minsta möjliga kroppstemperatur. Här handlar det om överlevnad. Men det är inte temperaturen som fryser mig, den globala uppvärmningen omfamnar mig inifrån. Ett ursinne över förlorade världar, som vi överlever oss fram igenom. Igenom, inte med. Världen slutade för länge sedan treva efter vår hand, vi sträcker inte ut den längre, vi håller i varandra. Det är det enda vi har kvar.