Fotografier dalar genom rummet. De lägger sig i drivor kring mina fötter, snärjer mig och smälter. Lämnar vårfloder, töar bort, bara de intorkade resterna av silverkorn låter påminna om vad som en gång varit. Mellan dessa andetag simmar tankar omkring. Drömmar, något om människans gräns. Jag söker den. När vi kan förflytta oss över jordens yta och överleva oss fram genom umbäranden, samhällen som mår så bra att de behöver terapeuter för att hjälpa oss besvara varför vi lever, religion för att ge en mening, vart finns då den riktigt vilda västern? Vart beger sin människan för den stillsamma anarkin i att inte behöva bry sig om något, så länge man inte skadar någon annan? Det finns inte längre någon plats för de vars inneboende nomadinstinkt fortfarande har övertaget. Deviansen i människan byggs långsamt men alldeles säkert bort; vårt akvaries glas börjar klarna upp och vi inser att världen där utanför är fylld av obeboelighet. Någon slags avsaknad: vatten.

Nu lever vi i ingen mans land. Härskar gör konventionerna, de socaiala konstruktionerna, navelskådandet och ständigt denna terapi. Detta ständiga ifrågasättande av oss själva, i bristen på konkret värld att ifrågasätta. Vi har forskat oss bortom det mänskliga förståendet och ser allt genom abstraktioner - så långt gågna att de egentligen inte längre hjälper oss för överlevnad. De förbättrar bara ett läge som redan är bra.

Men jag vill inte bra läge, gilla läge, känna på det goda läget och stanna där. Jag vill att det skall vara en utmaning att leva. Att flytta det kroppsliga utanför kroppen - när kroppens överlevnad blir en ständig förflyttning kan också sinnet släppa taget och låta autopilot ta över.