Det finns något osagt inom mig. Något som jag brukar tänka alltför långa tankar om och aldrig hitta slutet på förrän det är för sent. Något som väntat i flera år på att få vara med dig, bli tänkt av dig och påverka det som är ditt liv. Jag brukar ta steget ut genom dörren och undra om jag kommer trampa ner på gatans asfalt utanför eller helt enkelt bara fortsätta sätta ner foten genom tomhet, låta kroppen falla efter och sedan tumla handlöst genom evig rymd. Det är sådant man inte kan veta när man sätter ned foten. Om man kommer ta ett steg framåt eller bara ta ett steg ut.
Det var säkert tio år sedan jag på allvar försökte formulera mig. Ganska exakt tio år sedan, faktiskt. Som besluten började dugga kring mina fötter och jag slutade tro på tomten. Detta är en metafor. Egentligen slutade jag tro på tomten tidigare än så.

Ett resultat av att ha yngre syskon blir att man snabbare slutar tro på tomten. Men jag slutade tro på tryggheten. Tomten som en representant för att det som händer i hemmet är något evigt. Jag är barn, de är föräldrar och så är livet. Den dagen som föräldrarna blir dödliga och döden en realitet, något relativt att hänga upp tiden, livet, mot. Den dagen slutar du tro på tomten. Jag gjorde det, i alla fall.
Livet som en realitet blev därmed något annat. Något som kunde, och garanterat, tog slut. Från det ögonblick då jag insåg att döden var ett faktum att förhålla sig till började jag leta efter vägar bort från döden. Norén: Alla talar om döden som om den vore livet. Jag är trött på döden, jag vill bara dö den. Men innan dess, livet.

Jag går ut genom dörren ibland och undrar alltså om jag kommer fortsätta falla eller om jag kommer möta asfalt.