Nu vrider jorden upp östra Kaledonidernas skuldror mot solen. Laurentia, Avalonia och Baltica pressar alla mot samma punkt, ett tektoniskt treriksröse.

Jag läser mig genom nätterna (de är så långa, så många). Orden, ett efter annat, hjälper föga mot dagens ljus: det skär i mig. Kärleken. Jag fruktar den och ändå tycks den älska att ta mitt väsen i sitt grepp. Obesvarad, längtansfylld och som ett bål på slottet. Alla kungens böcker brinner i mina händer men kärleken flyr utan att lämna så mycket som ett eko av glas-skor i korridorerna.