En krossad spegel ligger spridd över flygbilden av den platå vi valt att korsa. Vinden blåser över haven och slår emot kusterna, men hit har den inte nått än. Mellan de små sjöarna leder älvar och bäckar i ett nät och vi paddlar det; en labyrint och S frågar vad vi kommer möta i dess mitt. Men Daidalos lade aldrig hand på dessa sjöars navelsträngar. Samtidigt förundras vi över att verkligheten är så mycket vackrare än den bild vi fantiserat ihop när vi för första gången vecklade ut kartan på köksbordet hemma. Här skär vi de spegelblanka ytorna med våra kanoter och sover under träden. Det är först efter en månes tid som vi inser att det inte finns några moskiter i luften. Vi ser dock starka rovfåglar och vid flera tillfällen har stora gyllene ögon lyst emot våra lägereldar. Vi ser en enorm blå katt med lyster i sin nytvättade päls sträcka sig kring horisonten om dagarna, ett stort gult öga plirande mot oss. Vi ser våra ansikten i sjöarnas yta, hur vår uppenbarelse blir otydlig när vi simmar i detta svala element. Ju mer vi kämpar desto mer blandas vår spegelbild med naturen. Vi lägger våra kanoter i bivack och beger oss vidare till fots. En sista blick ut från bergskammen som skiljer sjöarnas platå från det massiv som väntar. Där ser vi oss själva.