Mina ord stannar allt oftare som känslor. Från magen mot fingerspetsarna eller tåspetsarna. Oftast båda. För inte så länge sedan var det lätt för känslorna att övergå i ord. Någon sorts handling. Men, jag är som förlamad. Pennan har gått i stiljte, det är blankt på skrivkrampens hav.

Förvirring; oförmögen att förstå varför men nu har jag fattat en penna som överlevt tretton och ett halvt års studier. Kanske kan denna fysiska adresslapp in i det undermedvetna frigöra mig från de osynliga bojor som vilar någonstans mellan fingermusklerna och hjärnan.

Så just nu har jag inga vackra ord, inga konstellationer för den inre stjärnhimlen. Istället vardag. A-kassa, kattunge och långa nätter vid havet. Varma klippor mot ryggen, ljumt vatten om fötterna och Vintergatan som en båge av kristaller genom den svarta evigheten.

Vardagen en förvirrad mängd. Något obestämt. En droppe mot handflatan.