Gråvädersdagar och kalla magar. Jag vänder mig om för att blicka ut över en bränd jord. Med vinden i ryggen betraktar jag det ödelagda landskap jag lämnat bakom mig. Det doftar brända kolföreningar och jorden glöder. Djupa sprickor av glöd och sotiga stumpar. Stumpar där det förut stått raka träd och stumpar där det förut spänt stadiga broar.
Högvädersdagar och svala tankar. Jag vänder åter om för att blicka ut över ett orört landskap. Vad jag rör vid, de steg jag tar, blir marken täckt av aska. Min inandning är livet. Jag slukar livet.

Det kanske är människans position. Vi står mellan livet och döden, vi är varken eller; vi är skillnaden.