Jag ser ut över ett rum i ruiner. Här härskar ordningen, ett sorterat kaos: Det är inte längre oreda mellan högarna, nu tornar sig tingen i höga staplar, ej redo för oidentifierade men likväl attackerande flygande föremål. Över kaosets skyline svävar nordstjärnan med sextio watts styrka som alla studsar ner mellan väggarna och målar ett rutnät av ljus på golvet. Jag tänder skuggorna med strömbrytaren och närmar mig en soffa som inte längre bjuder in till interaktion. Vad kan jag göra med en soffa i solitär? Utan pryttlar, papper och manicklar som pockar på uppmärksamhet, vill bli lekta med, bli upplyfta och omflyttade. En soffa i sig själv gör mig likgiltig. En annan människa hade givetvis gjort skillnad, men inga människor besöker just den här platsen på jorden utöver mig själv. Om detta tänker jag intet.

Jag kastar kuddar från soffan, de hör till men uppmuntrar ändå inte till lek. Men jag kastar dem likväl, och de singlar genom luftrummet. Som fåglar över himlen, eller moln i vinden; fluffigt framknuffande sin egen kropp med hjälp av tröghet och andra fysikaliska fyndigheter. De träffar staplarna, staplarna faller på varandra och nerför sig själva. Moln av pennor, gula klisteranteckningar och fotografier flödar genom rummet. Fyller ut. Plötsligt är jag hemma igen.