Anna Ternheim tar långsamma andetag genom högtalarna och det sjunger i rummet; en röst som minner alltför mycket, speglar ett liv som jag gjort till mitt eget. Här väller kroppen ut över sängkanten och ner i ett par tofflor som hasar sig över trösklarna och hindrar min från att lyfta från golvet. Jag känner ingen glädje, de leenden jag ger känns konstiga, konstlade. Här vänder sig ingen om i dörren och ser på mig innan stegen ekar ut i trapphuset. Det är sorgens doft jag söker vädra ut med min ständigt öppna dörr.

Tröstlöst hämtar jag andan med musik och ändlösa hyllmeter böcker. Världen vänder mig ryggen och jag överväger mellan raderna att låta dörren vara stängd när vinden drar den igen nästa gång. Varför låta något stå öppet, varför fortsätta lura och locka fram ett hopp som ändå sviker, svider. Sårar och skär där tiden redan lämnat spår och strött salt över åkrarna.

Här frodas blott en önskan bort. Ett sista stilla andetag mot taket och sedan vila. Men istället hämtar jag nya andetag, tvingar mig till kontakt med vänner, vältrar fötterna ur de ständiga tofflorna och sätter ner dem bestämt på marken. Jag går på knivar genom världen tills jag inte orkar och då återvänder jag till det hål i marken dit ingen sol verkar vilja.

Det är värmen och vänskapen jag söker locka in med min ständigt öppna dörr. Det är så lite jag saknar men det är hela världen jag längtar efter och den vägrar sig hit, hit där toner av sönderspelade skivor slår emot tofflorna. Vågor på en strand som för länge sedan gav upp hoppet och lät mörkret ta överhanden i en stilla önskan om att stjärnorna ska visa sig på himlavalvet. Det, om något, vore en tröst nu när de enda stjärnor jag ser är glittret i regnet som väter mitt hår och smetar ut ansiktsdragen, drar ögonen med sig ned i marken, golvet, trösklarna.