onsdag 19 augusti 2009

Jag tvingar upp en fot. Att bara låta ryggraden ta över rörelsen är inte nog. Foten svajar, drar med sig kroppen, jag svajar och hamnar fånigt i en mellanposition, nästan-rörelse. Passerande tåg. Jag tittar. Fastnar trasslar krossar nästan näsan mot asfalten men foten hinner ta emot och jag snubblar istället. För den telefontalande rösten bakom mig ser bara ett långsamt steg som avslutas med en skrapning av skosula mot underlag men

jag tar stegen ned från perrongen och går ut till vänster. Till höger. Blicken mot fötterna, högre volym, högre volym! Jag måste dränka alla sinnesintryck, jag tar upp en bok och trots mörkret försöker jag tyda de suddiga sidorna. Men inget hjälper. Passerande tåg. Dessa uppdaterade silverpilar placerar sig en efter en i min torso, buk och hals. Stäkar av sinnet, drar gränser genom havet och skär rakt genom de dunster jag slår upp kring öron och ögon för att slippa intrycken. Jag skrapar med rösten, med fötterna i marken, med naglarna mot huden och skriver men

passerande tåg. De skrapar fast alldeles för snabbt de skriker och jag känner sårskorpor fortfarande färska nog fortfarande fuktiga slitas upp och ljudet av passerande tåg resonerar i min kropp resonerar med mig söker försoning men jag förskonas. Jag trimmar riggen styvt och stöttar, rätt så! Ryggen rät och kläderna spända över axlarna, över benen och kring midjan. Spända axlar och bälten och hårt snörda skor. Lämnar inget åt slumpen men

Inga kommentarer: