Jag väntar inte på regnet.

Här är tiden som den var. Träden viskar mig till sömn men jag vänder mig om, reser mig upp och sätter ner fötterna på jorden. Drömmarna får vänta. Nu handlar det om cigaretter och ett glas vatten. Det är för sent för kaffe, alkoholen är långt borta och närhet. Närheten lämnade jag bakom mig på ön.

För hundra år sedan viskade en utslagen man från botten av samhällsskiktet. Han önskade sig en ny värld. Något varmare, något större; något friare. En vänskaplig värld. Han lade sitt huvud mot den trampade marken igen och drog sin lite för stora kappa om sig. Snön yrde långsamt ner över bergen. Under de långsamt fallande ögonlocken noterade mannen hur en katt lade sig till ro vid hans fötter.

Utanför fönstret sjunger en fågel. Det är mörkt, emellertid är det redan på den sidan midnatt då stadens första funktioner börjar vakna till liv. Från balkongen svävar fridfulla andetag av cigarettrök ut över stadens lilla centrum. Han kisar mot horisonten och djupt nere i bröstet föds ett hopp. Men det vet den unga mannen på balkongen inget om. Han lyfter upp kapuschongen över huvudet och lutar sig mot balkongräcket. Tänder en cigarett till. Solen lyfter i öst och han möter dess blick. Känner hur det rör sig i marken, tre våningar ner. Ett dovt vibrato av känslor som stiger ett halvt steg bakom solstrålarna över himlen, planar ut mot horisonten bakom ryggen, bakom byggnaden och böjer sig ner över väst. Horisonten, tänker mannen, är både modern och barnet. Horisonten, där livet möter sig självt.

Han kliver ur duschen, torkar sig med några snabba skrubbningar. Handduken är sträv och grov, blodet stiger ut innanmätenas mörka rum och värmer huden. Dricker mjölk. Vatten. Halsduk och solglasögon han är tillbaks på balkongen. Solen tittar honom i högerörat och han skakar långsamt på huvudet. Fåglarna är flera nu. Från balkongen svävar långsamma andetag av cigarettrök och löses upp i solskenet. Han går in, rakt genom lägenheten och ner genom trapphuset.

Bussen bromsar in. Det är redan eftermiddag, människor i businesskläder på väg tillbaks från lunch. Mobiltelefoner med ben, tänker han och tar upp en cigarett. I vänsterhanden väger cigaretten ingenting, han kysser den försiktigt. Kärleken är ett gift, tänker han. Vi tar det för att lugna nerverna, för att hålla oss flytande, för att kunna lyfta blicken och sväva fritt. Vi tar det för att leva, vi tar det för att dö. Tillsammans. Han ryste. Blickade ut över vägkorsningen och lämnade busshållplatsen bakom sig. Folk började lämna gatorna nu, de var färre och flanerade. Han tände en tredje cigarett och tänkte med stor försiktighet, att kärleken som brinner, brinner också ut.

Morgonen hade lämnat spår av avgaser över stan. Det var ljuset, intalade han sig och vände sig om.

Vad tänker du på när du ser mig så här?
Du tänker för mycket.
Vad arbetar du med egentligen?
Det vet jag inte.
Finns det något som vi kan vara säkra på? Finns det något vi inte kan vara säkra på?

Hon såg honom i pannan.

Sluta larva dig.
Jag larvar mig inte. Jag försöker bara reda ut skillnaden på himmel och hav. Horisonten förvirrar mig. Jag förstår inte varför vi måste bråka om det.
Jag förstår mig inte på dig.
Nehe.
Jag älskar dig.
Nu vet jag! Det måste vara solen. Det måste vara därför att den går både upp och ner i samma horisont. Att den aldrig tar slut…
Jag menar det verkligen.
Att horisonten är mer än världens rundning, den är också ständigt i rörelse. Det är alltid horisont för alla över hela världen.

Han tar några plötsliga steg rakt ut i gatan. Bilarna passerar, suddiga brus. Det tjuter om däck och någonstans på andra sidan jorden sväljer en fisk i sig en bit plast. Plasten passerar genom fiskens matsmältningskanal och fastnar. Fisken dör. Men bilarna väjer. Hon börjar gråta. Han fortsätter snedda över gatan och försvinner in i en dörr. Han vet inte varför han gjorde så.

Hon vänder sig om. Tittar mot gatans slut, den höjer sig mellan husen och bildar en nära horisont. Solen sträcker sig upp över krönet. Jorden vrider sig och lämnar henne i skugga bakom krönet. Hon går mot parken.

Det är tyst i kontorsvåningen. Alla har gått hem. Han slår sig ner vid datorn och skriver lite. Det är tomma ord bara tomma ord och till slut ger han upp och går hem. TVn står på, det är nyheter. Han byter kanal, musik. Lyfter kontrollen igen och stänger av, kastar kontrollen i soffan och sätter sig på sängkanten. Väggarna i lägenheten omsluter honom och golvet lyfter upp över marken. Lägenheten är ett rymdskepp och han ser ner på jorden genom fönstrena. Det blinkar små lyktor över kartbilden, människornas städer är egna små galaxer på de mörka landmassorna. Han reser sig upp och går ut på balkongen. Den sträva alkoholen värmer inifrån och cigaretterna lämnar spår på stämbanden. En sång blandas med cigarettröken. En katt kliver över gräsmattan nedanför. Någonstans stänger någon en bildörr. Tystnaden har kommit för att stanna. Han tänker, att den förmodligen stannar helt kort.

Taket är ovant. Det är slätt men färgen går inte att avgöra. Mörkret antyder bara. En nyans av mörker, bland andra. Han ligger på rygg och har dragit täcket över hakan. Hennes andetag dröjer kvar i rummet. Han ser emot golvet där de satt förut. De talade knappt alls. Musiken gav ro över mötet när orden kändes för små. De ekade långsamt ut mellan väggarna och tonerna tog över. Någon annans röst och någon annans berättelse. Han blundar och låter fantasin ta över bilderna.

Vinden kryper över marken. Dofter från dagens händelser stiger mot näsborrarna och hon reser sig från parkbänken. Det är stjärnklart, under träden är mörkret kompakt. Månen är bara en skärva och ger knappt något ljus. Hon stiger ut från trädets skugga och söker sig fram över grusgångarna. Det frasar lätt under hennes steg och hon vänder sig inte om en enda gång.