Väggarna sluter sig omkring mig och jag kallsvettas.
Viftar med tårna och med blicken.
Vift.

Väggarna sluter sig omkring mig och jag vibrerar.
Först med ryggen och sedan med tänderna.

Här finns det inga mjuka ögon som får mig att fokusera.
Här finns det inga händer som svalkar min heta hy.
Här finns det inga ord som tröstar, inga tårar som blandas med mina.

Bara väggar, väggar, väggar. Hur kan man gå runt en vägg om den sluter sig omkring?
Jag är fast i en glasbubbla och glaset är tjockt och stumt. Ingen hör när jag slår mot väggarna här. Tangentbordet pressar tillbaks tangenterna, inte ens mina ord får vara eviga, inte ens dem. Så fort jag släpper taget finns inte längre några spår av vem jag en gång var.