Han är i staden där människorna kommer i alla kategorier. En för varje person som passerar revy i blickfånget, de invaderar mina öron och låter sina själar vifta. Vinden tar även i träden, de lyser som fyrbåk och allting faller som en nyss stringlad rakkniv genom strupen, hjärtat, magen. Själen skakar av sig de köttiga bitarna och blodet brinner ikapp med träden. Det är höst. Tiden tar ett andetag.

Hela livet passerar som människor in i spårvagnen.En två tre fyra och så han med ovana rörelser. Ett barn som vandrar på fast mark efter att ha smygpromenerad i spjälsängen, flera varv med armarna på ryggen och en rynka mellan ögonbrynen. Ovant sätter han sig ned och spårvagnen brummar nöjt. Det skriker om järnet i svängarna och gnistor tar nästan o från trädens verkliga brand. I trädens storhet klär sig människorna i svart svart svart och tar av sig alla sina ansiktsuttryck. De tror att de har tagit på sig sitt skal men tji fick de. Han vet att det är själen som skriker ut genom deras kroppar. Tom. Frånkopplad.

Ett kvarter från domkyrkan sitter en kvinna av sten, på ett lejon av sten. Under henne står namnet. Svea pekar med höger hand, hennes pek- och lillfinger spretar ut i en tämligen opassande gest: Fingrarna markerar kyrkans yttre väggar. Svea har frusit i en evig mätning av människans tro. Hennes hårda ögon. Mjuka linjer, så mjuka mot de stålgrå himlen som tynger marken så att människorna skyndar med blick i mark. Hennes hårda ögon mäter.

Jag består av luft idag. Jag är luft, precis därför att luften silas mellan husen och smogen är stadens stinkande andedräkt. Precis därför, att jorden tar emot stadens utandning.
Varför luft? Varför inte säga som det är?
Jag är luft! Förstår du inte? Jag svävar som en otymplig ande vars form bara är en ursäkt. Jag är himlen idag. Bara jag.
Men jag då, får inte jag vara luft?
Nej, du är som rymden. Jättestor och alldeles alldeles tom. Som en badboll.
Av dålig andedräkt? Det låter inte alls trevligt.
Nej, det är bäst att ingen öppnar ventilen. Eller gör sönder bollen. Då sprids det dåliga ut.
Ja precis. Ska du vara luft länge till? Det är så kallt, jag vill gå hem. Kan vi inte gå hem nu? Jag vill gå hem.

Idag är han luft. Han är himlen över havet och under stjärnorna. Den stora gråzonen mellan människokroppen i dödsryckningar och människokroppen i sömniga andetag. De många städernas och fabrikernas andedräkt tär honom. Det är som om andetagen är grå fast åt fel håll. Det skulle ju inte vara såhär. Men i ögonen reflekteras träden och de lyser i den korta solnedgången. Människorna dricker alkohol och de sätter på sig sina ansikten. Glada, ledsna och arga kilar de fram över gatorna. Myror som fått vittring på något sött. Förväntansfulla, på gott och på ont. Ingen mäter dem där de rör sig. Flockar och ensliga spanare.

Jag kom just tillbaks. Jag är hemma nu och jag är ensam. Det är kallt, för jag glömde stänga fönstret innan jag for iväg. Nu är det kallt och jag fryser. Och jag är här igen, så som det inte skulle bli har det blivit igen. Det är höst i mitt hjärta och träden brinner, om man tar i ända från tårna när man ordnar ett bokbål blir det såhär. Då brinner träden, enorma ljuskronor vars själar ger ett helt livs värme i en kort flämtande sekund. Jag undrar om de känner det, träden. Hur snabbt de lever den sekunden, hur allt deras liv strålar ut i rymden så starkt att människorna bränner sig när de går för nära.

Friheten skrattar hårt och kort. Inte de vackraste linjerna skulle idag förbättra läget för de som givit sig ut på havet. Skepp med vackra linjer eller ej, alla går under nu. Katastrofernas parad, valarna sjunger sin stora sång genom havet. Något hände idag. Något hände och därför är jag svag.