Att inte hitta någonting när jag söker på internet gör mig fortfarande förvånad. Det finns dem vars namn eller göromål ännu inte digitaliserats. Processen, tänker jag mig, påminner om hur Neo våldtags oralt av spegelsilvret i filmen The Matrix. Först en nyfikenhet inför detta nya medie, sedan en kyla och vilja att fly. För att till sist tvingas svälja hela världen. Valet redan gjort när nyfikenheten fick fingrarna att vidröra glaset. Här finns ingen återvändo - när du rört vid ytan vet du att när du lyfter dig från stolen är det på andra sidan du reser dig. På den sidan där vakter övervakar din minsta rörelse och efter en utmätt tid med utsikt över friheten kallar tillbaks dig till korridorerna. Tillbaks till din cell.

Livet tycks vända blad den här våren. Men vänder det bort mig i bladvändningen?

Bussarna passerar utanför. De rullar in vid hållplatsen och knycker på axlarna innan de fortsätter mot ändstationen. Avstigning för samtliga och de stora fordonen niger för människorna. Här föds hela flockar ibland. Maskinernas skap öppnar sig som pärleportar och vi vandrar vaggande som pingviner. Det är som om vi hela tiden vill gå lite snabbare men folkmassan hindrar. Så vi vaggar lite, tittar stint i nacken på dem framför eller över axlarna på framförvarande för att se hur långt köerna sträcker sig. Tar ut de små frustrationerna, bärandes våra själar i fosterställning på ryggen. Vagg. Vagg. Vagg. Tröst.

Vissa bussar är speciella. De tar mig långt bort. Ibland är långt bort egentligen närmare hem. Dit åker jag ibland, för att andas godare luft och då är det som sex när jag stiger på bussen. Ett enda långt mentalt knull där själen får vila i det faktum att kroppen är på väg hem. Som människor trodde förr färdas själen långsammare än kroppen. Med tanke på hur jag flängt, om än i mindre grad än många andra, är min själ fortfarande kvar i familjens hamn. Bussar tar mig dit och bussar för mig tillbaks dit jag bor nu.

Nu passerade en buss till. Två. Vissa bussar flörtar med varandra när de möts på vägarna. Passerar varandra på vägen till baren för att släcka sin törst eller vila fötterna och bli smorda med något som hindrar åldrande. Kanske en dusch innan de åter ska ut. De stojar och brölar och tutar på mindre fordon som kilar kring benen på dem. I städerna är livet på så många abstraktionshöjder. Jag gillar naturen. Den är enklare och så mycket mer komplicerad i all sin enkelhet. Men städerna har sin charm. Det är som att betrakta en stor maskin. Om du följer mig ner riktigt nära kan vi se detalj för detalj. Bara på avstånd, sittandes i en grenklyka på ett träd kan vi se helheten. I trädets bark och grönt kan vi läsa vad naturen tycker om städerna. Vad vi tycker, det som vi innerst kan känna men vi lärt varandra att trycka undan. I en värld av abstraktioner blir det konkreta, det nära och innerliga, så långt borta att hägringar i öknen aldrig varit så lömska.

En buss med blott två människor passerar. Chauffören och passageraren. Det är nog jag som sitter där. Det vet du inget om men jag vet att det är jag. En bit bak, jag tittar ut genom fönstret mot månen och chauffören kastar ett öga på klockan. Trampar mjukt på pedalerna och smeker bussens reglage. Maskinen spinner varmt och i en stor kurva jamar metallen lyckligt. Det är lång väg kvar och chauffören stänger av radion. Vi lyssnar bara på motorns gång i natt. Bussen åtföljs ett tag av måsar, de svävar utanför fönstret. Delfiner kring stäven. En av fåglarna hälsar hest på den stora metallkatten och sedan stiger de långsamt uppåt.