Det är bara nio steg bort till dörren. Jag behöver runda spiraltrappan som passerar rakt genom våningen och smyga. Med tanke på vilken tid på dygnet det är, sover förmodligen folk i cellerna som radar upp sig på min vänstra och högra sida. Jag sitter i en soffa i ett vandrarhem, ett före detta fängelse. Här härskar sömnen. Bortom dörren pågår ett märkligt skuggspel. Mot en matta av eurotechno, billig öl och tv-nyheterna som någon glömt stänga av träffas den handfull grabbar som säger sig vilja rädda det här landet. Med sina korta frisyrer, enkla skjortor och tränade kroppar ser de onekligen rätt kapabla ut. Men till vad?
Troligen vet de inte ens själva. Jag vänder mig inåt, låter dörren nio steg bort bita sig fast i karmen och dränker tystnaden i France Gall.