Han steg över gatan, fast inga fotsteg hördes. Bara ljudet av en korp som med öppen näbb betraktade scenen från en lyktstolpes topp. Det hör inte till vanligheterna att en människa lyfter från marken sådär, men det var ändå precis vad han gjorde. Han projicerade sig själv under regnmolnen, kroppen strålade rakt upp i ett kvidande rop och händerna grep hårt om luften. Från hans långsamt ihopfallande kropp krympte skuggan från gatlyktan närmre och närmre den plats där insikten kommit ifatt.

--

Här var luften instängd, tillsammans med det ständigt cirkulerande tåget. Att öppna dörren hade varit ett misstag. Men ingenting kan vara utan att förbli. Tanken skrattade åt sig själv i det värkande huvudet. Hjärtats slag verkade direkt mot trumhinnorna, inifrån. Det ekade i skallen. Vatten. Måste ha vatten. Men det var längesedan något vatten kom ur kranarna innanför den här dörren. Längesedan någonting ändrades alls.
Redan vid tröskeln kom minnena farande. Tårarna hade lämnat rostiga flammor, intorkat blod som fallit över vagnarnas tak och runnit längs de smutsiga fönstren. Det rasslade kring kopplingarna på tåget som rusade genom huvudet, slog takten och pulsen stegrades för att följa med. Bara den trasiga lampan i hallen var som den skulle, något vänskapligt i ljudet av att slå handen i väggen bredvid brytaren.

Varför är jag här? Vad gör jag egentligen... jag hade ju bestämt mig för länge sedan att lägga detta åt sidan, göra något åt det senare. Ta tag i nuet. Fånga gud, eller vad fan man säger. Jag skulle ju inte längre hålla på med den här dödsdansen. Jag besökte ju begravningen senast förra veckan. I tisdags. Samma begravning varje gång, jag var ju där! Jag var där. Samma tårar, blommor. Olika namn, olika ansikten, olika präster. Ibland inte ens en präst. Jag var där. Jag borde inte vara här nu. Jag var ju där.

Det var alltid samma kläder. Kastade över golvet i hallen, tre steg in och så punkterades knäna, väggarna höjdes omkring, soffan steg upp ur golvet. Modern kallade barnet till sin famn. Tåget rasslade vidare, vrålade ut sin dieselrök i avsky och skrek mot kurvorna. Ur soffan, in i elden. I köket. Vatten, på flaska. Kylen som inte längre gjorde något alls utom just var en kyl. Frysen som åtminstone höll flaskvattnet märkbart svalare än rummet. I sovrummet, flaskan i handen, ut därifrån och tillbaks in till soffan. Passerar den ur alla vinklar, tåget mullrar och drar. Vidare. Men kroppen protesterar. Förvåningen när det plötsligt faller regn över ansiktet och något ändras. Något är inte detsamma.

Vad gör jag här? Jag är... jag ser ner på mina händer. Flaskan. Jag vet inte varför men jag häller i mig det sista, sätter i halsen. Hostar och släpper flaskan på betongavsatsen som för länge sedan beskrevs som "ogenerad utsiktspunkt över takåsarna". Evigheter sedan. Jag greppade balkongräcket och hostade tills det sved i ögonen, sedan blinkade jag.

Korpen satt nästan i ögonhöjd, tvärs över gatan. Den tittade tillbaks. Sedan vände den sig om och föll. Efter en meters fall vecklades vingarna ut, den svarta gestalten skulpterade luften omkring sig och red upp på sin skapelse mot regnet.

Följ den, om inte i fallet så med tanken. Upp, upp över taken, avmätta vingslag och så vinden där inga människans artefakter längre blockerar den. Bort mot centrum. Från stadens tågstation hördes en vissla, sedan en tystnad när fågels konturer suddats ut och den bara är en svart punkt mot det mörkgrå regnet. En droppe som faller åt sidan. Sedan ser jag bara regn.